Laukko gård hade brodern öfverlåtit åt henne, ty han ämnade med allvar egna sitt lif uteslutande åt kyrkans tjänst.
Och så följde det rörande afskedet. De hade visst redan en tid bortåt varit rykta från hvarandras sida, men tillfällen gåfvos dock, då de kunnat sammanträffa och meddela hvarandra sina fröjder och sorger. Nu for han till främmande land för att under långvariga studier taga de grader han för sin framtida befordran behöfde. Under denna tid kunde ju så mycket inträffa och de måhända aldrig mera återse hvarandra. Men hvad som än inträffade ägde de dock båda kvar minnena af tillsamman delade ljusa och bittra stunder, hvilka, åtminstone de sist nämda, orubbligt måste föresväfva dem under alla skiften.
* * * * *
Aura ås ena strand företedde en liffull anblick. Farkoster lågo i mängd förtöjda sida vid sida och under högljudt stoj och glam lastades in och lossades ur. Och hvilken språkförbistring sedan. Men man förstod hvarandra likafullt, ty där orden tröto hjälpte talande åtbörder och miner en ur förlägenheten.
Individer anträffades här af alla samhällslager från domprosten ned till den anspråkslöse knuthandlanden. Hans högvördighet stod som andra på den tiden, då handeln på hansestäderna befann sig i sitt flor, i lifligaste förbindelse med de tyske handelsmännen och från Stettin, Danzig, m.fl. städer tog han sina årsbehof. Men intimiteten mellan affärsvännerna utsträktes ofta nog ännu längre, i det de tyske köpmännen sände sina söner öfver till Aurastaden för att inackordera dem där hos kyrkans eller skolans män och sålunda sätta dem i tillfälle att inhämta erforderliga både språkliga och andra kunskaper.
Affärsförbindelsen ledde också småningom därhän, att en mängd utlänningar öfverflyttade till vårt land och främst i Åbo nedslogo sina bopålar. Härifrån idkade de sedan en för tiden omfattande affärsvärksamhet.
Stojet ombord å skutorna tystnade för ett ögonblick och allas uppmärksamhet riktades på en båt, som i ilande fart roddes nedför Auras böljor. Man hade i den korpulente mannen i båtaktern genast igenkänt Marve och förbittringen öfver det omak denne genom sitt nyss omnämda tilltag beredt jämväl de andra utlänningarne bragte vreden att sjuda inom dem. Slottsknektarne hade nämligen, berusade af ölet, som de inmundigat hos handlanden Vadmal, begifvit sig hit ned, stält till allehanda upptåg och hotat att gifva de tyska skojarene fan i våld för deras rackerier. Man hade blott genom nya mutor kunnat blidka dem, hvarpå de tillfredsstälde hemvändt till slottet.
Marve, som också förutsett dessa vredesyttringar af sina landsmän, hade därför aftalat med Vadmal, att han skulle frambefordra honom och hans gäst från åns öfre del ut till det långt borta på redden förankrade fartyget.
De förbittrade landsmännen hade emellertid trots detta tagit tillfället i akt för att lämna honom en grundlig uppsträckning; men vid anblikken af det allvar och den värdighet, som återspeglade sig i den bredvid Marve sittande ynglingens anlete, hvars tjänster de måhända i en snar framtid komme att behöfva, läto de orostiftaren helskinnad fara.
* * * * *