Man hade redan hunnit ett godt stycke ut i skärgården, då kvällen begynte skymma. Men då vinden, ehuru inomskärs svag, antogs blifva friskare så snart man kommit ut på mera flott vatten, lät man det fortfarande bära af utan att bry sig om att kasta ankar.

De ombordvarande fördrefvo tiden under lifligt samspråk uppe på däck. Det vackra vädret kvarhöll dem där, och besättningen lät ingalunda häller de förfriskningar deras husbonde bjöd den på kvarligga orörda. Marve själf satt nere i kajutan hos sin skatt och det glada skratt, som då och då därifrån trängde hit upp gaf vid handen, att han ingalunda häller var missnöjd med det knep, hvars hotande följder han nyss helskinnad undsluppit.

Längst borta i fören dröjer Arvid Kurck och betraktar med förtjusning de sommargröna skären rundtomkring eller riktar han sin sorgsna blick bort mot de stränder, hvilka, höljda i det lätta nattdunklet, mer och mer försvinna ur synhåll.

Vinden har emellertid mer och mer mojnat af, seglen hänga alldeles slappa och farten är nu nästan ingen. Man anmäler härom åt Marve och får order att ankra och invänta morgonen, som måhända medförde en friskare bris.

Snart hade alla sökt sig tillhvila; endast den vakthafvande af besättningen syntes nu mera uppe på däcket.

Medan han mekaniskt vandrade fram och åter, för att på detta sätt kunna hålla sig vaken och fullgöra sin plikt, kom han som af en händelse att gifva akt på en stor, vild, enstaka holme på höger hand och hans nyfikenhet sporrades desto mer af den rök, som bakom skogstopparne syntes stiga upp mot sommarhimlen. Han häjdade plötsligt sina steg och började i tankarne leta efter något framfaret minne, förknippadt med denna anblick. Han hade varit med om många sjöresor i sina dagar, men det äfventyr han upplefvat för, ja det kunde väl vara runda tio år sedan, gick ej ur hans minne. Och ju mer han blickade omkring sig desto bekantare föreföll honom hela omgifningen. Det måste utan tvifvel varit just på denna plats öfverfallet skedde, det nattliga illdådet, då han och hans kamrater blefvo plundrade på alt och blod flöt i strömmar. Och i hvad afsikt kunde man väl denna sena tid på dygnet syssla med eld där borta på holmen. Det var helt visst samma illsluga sjöröfvarpack, som uppehöll sig här för att lura ut sina rof.

Plötsligt gjorde han allarm.

Marve, som rusade yrvaken upp, tilldelade den plikttrogne mannen en rund portion afgrundstillmälen och tillsporde hvad fan som gaf honom anledning att störa honom i hans nattro. Men då vakten häjdlöst kallade på honom och med en tyst åtbörd pekade på den hemlighetsfulla ön midt emot skeppet, började Marve omsider gnugga sömnen ur ögonen och tog sig för att undersöka situationen. Och därunder trädde matrosen fram till honom och hviskade några ord i hans öra, de där ej tyktes förfela sin värkan. Oförtöfvadt sågs skeppets ägare själf hasta ned under däck och purra an hela besättningen, som inom kort beväpnad in till tänderna afvaktade hvad som komma skulle.

Tiden var också dyrbar, ty redan sågos två väl bemannade farkoster runda holmens udde och ställa kosan ut till skeppet. Marve hade i tid gifvit sina män befallning att kasta sig ned på däcket och i denna ställning afvakta order till uppbrott. Själf följde han jämväl exemplet, hvarpå den gamle sjöbussen som om ingenting passerat fortsatte sin vandring. Åtminstone bibehöll han till skenet sitt lugn; men så bepröfvad han än var på det våta erfor han likväl en underbar beklämning kring hjärtat, som ej tyktes båda godt.

Snart voro de båda farkosterna redan tätt invid skeppets sida och från en af desamma tillropade en hes och skroflig stämma ett: