— Hvems är skutan och hvad för den ombord?
Den tillfrågade svarade med låtsad likgiltighet:
— Skutan är min herres och inombords har den både vått och tort af bästa slag.
— Den dj—ln för morska ord på läpparne, hördes de angripandes ledare yttra till sitt följe, men han skall nog snart blifva späkt, det lofvar jag.
— Vi komma från slottshöfdingen och fordra i hans namn att få undersöka fartyget.
— Därtill hafven I fördöme mig ingen rättighet, gaf den tilltalade till svar, ty först och främst äro vi på utgående och för det andra har slottshöfdingen ingen laglig rätt att öfverrumpla fredliga sjöfarande. Och är någon nog inbilsk att tillåta slikt, så böra ej alla vara likadana narrar. Hälsa er herre och säg honom det.
Nu uppstod oro bland båtlagets besättning.
— Fram till skutan och upp på däck! dundrade en röst öfver mängden.
— Tron I jag ej känner er fördömde röfvarpack, jag har en gång förut pröfvat edra listiga påfund och vet denna gång att taga mig till vara, ropade vakten.
Man höll redan på att äntra skutan och ett och annat hufvud var just i beråd att nå öfver relingen, då Marves manskap redde sig till motvärn. Nu uppstod en blodig lek, hvari sjöröfvarene stodo sig slätt i den kinkiga position de innehade, klängande som de befunno sig längs skeppets sidor. Den ene efter den andre sågs efter ett väl måttadt hugg släppa sitt tag och falla tungt ned i det glupska djupet. De kvarvarande, som funno situationen mer än kinkig, skyndade tillbaka i båtarne och rodde i väg åtföljda af Marves och hans besättnings hånfulla tillmålen och tillönskningar om bättre lycka nästa gång.