Marves byte från Åbo, som uppvakts af det fasliga bullret och tumultet uppe på däck, hade rusat upp yrvaken och sällat sig till de uppbragta besegrarne.
Nu fick man på båtarne sikte på henne, och igenkännande nymfen från "Sista styfvern" släkte man sin förtret öfver det misslyckade angreppet med att ösa ut okvädingsord öfver Marve och henne.
— Du är en ännu större tjuf än vi, du stjäl människor, vi sörja endast för brödfödan. Men vänta, tyske skojare! Om vi ännu en gång få fatt i ditt kull, då skall du ta mig f—n ha betalt för gammal ost.
Snart rådde åter frid ock stillhet på den vida fjärden. Nattvakten ensam vandrade uppe på däcket, uppmärksamt späjande omkring sig för att varsko om nya "ugglor lurade i mossen."
XIII.
En gammal bekant.
Bland Finlands få mera bemärkta städer i medlet af femtonhundratalet intog Raumo ett af de främsta rummen. Ock för sin förkofran hade staden helt visst mycket att tacka det där förlagda franciskanerklostret.
År 1442 hugnades dess borgare med tillstånd att bygga ock bo, sälja och köpa med samma rätt och förmåner som borgarene i Åbo åtnjöto. Sist nämda stad hade i nämda afseende erhållit privilegier, hvari bl.a. stadgades, "att fartyg från Nyland, Egentliga Finland ock Bottniska vikens kuster skulle besöka Åbo ock Stockholm, med förbud att i sydligare orter eller i utlandet afsätta sina varor, hvarigenom Åbo vid sidan af Stockkolm blef en hufvudstapelort i riket. Icke häller fingo utländska fartyg segla norrut förbi Åbo för att i de bottniska kustorterna försälja sina varor." År 1444 erhöllo Raumo stads borgare köpstadsrätt. De skulle nämligen hafva borgmästare och rådmän. Jämväl förordnades, att en byfogde skulle sändas dit för att uppbära konungens skatt. Är 1476 beviljades staden både in- och utrikeshandel mot en årlig skatt af 80 mark.
Ju större privilegierna sålunda blefvo desto lifligare blef jämväl affärsvärksamheten å orten och vid sidan af denna växte välståndet.
Bengt Lydikeson var en af stadens mera burgna borgare på 1480-talet. Han stod i affärsförbindelser ej blott med kustborna långt upp i norr, utan talrika af hans farkoster plöjde äfven Bottenhafvets böljor och hemförde från Sveriges hufvudstad klingande mynt eller nödvändighetsartiklar i utbyte. Ja t.o.m. de tyska hansestäderna mottogo ofta besök af hans skepp.