Efter två års studier aflade han baccalaureiexamen och fungerade som sådan åren 1485-86 samt såsom s.k. incipient 1486-87, hvarpå han tog magistergraden.
Magistervärdigheten hade på denna tid stort anseende; dess innehafvare betraktades såsom riddares vederlikar. En person med denna lärda grad hade vägen för sig öppen till kyrkans högsta värdigheter och kunde genast vid sin hemkomst påräkna någon indräktig prästtjänst.
Arvid Kurck lämnade i Paris många vänner, men äfven nationen i dess helhet hade skäl att sakna honom, ty han var den rikaste finne, som under hela medeltiden studerat där och hans afgifter till nationskassan hade därför varit ganska betydliga.
* * * * *
Det är år 1485. En lätt höstskymning hvilar öfver det lilla rummet i ett af de aflägsnare stadsdelarne af den redan ansenliga världsstaden. Två unge män skåda tankfullt ned på det ännu myllrande lifvet utanför; men då och då mötas deras blickar under det lifliga samtal, som upptager dem. Vi igenkänna genast i den enes späda, men retliga gestalt en af hufvudpersonerna i vår skildring, den blifvande biskopen Arvid Kurck. Den andre har äfven såsom innehafvare af kyrkans högsta värdigheter inristat sitt namn i Finlands kyrkohistoria — Johannes IV Olavi, båda nu baccalaurer vid den fjärran från hemlandet belägna högskolan. Deras samspråk gäller norden, och de skiftesrika händelserna där: Unionens stormar, fiendernas härjningar i fosterlandet och fosterlandsvännernes försök att bringa reda i den trassliga härfvan. Båda varmt hängifna dessa fosterlandsvänners sträfvan uppräkna de med smärta de många hinder, man där borta söker lägga i deras väg.
Då, liksom eldad af en inspiration, utbrister Kurck, medan en säregen glans strålar ur hans blå ögon:
— Den tid skall väl stunda, då också vi kunna lämna vår skärf för det allmänna bästa, tror du ej det?
— Ja, om våra planer ej afbrytas af en högre vilja.
— Och hvarje välvillig handräckning synes desto mera af nöden, då faror ständigt hota från alla håll, faror, hvilka kunna bringa äfven dem, som äro den fosterländska saken mest hängifna, att vackla.
— Du syftar på Kalmar recess.