— Ja och det bryderi, den ädle Sten Sture genom en obetänksamhet råkat i.
— Det är ej så godt häller att stå ensam mot mängden och dess nycker. För att få sina högsta önskningar uppfylda skyr den ej att bruka hvilka medel som hälst. Det allmänna bästa får då vika för personliga intressen och fördelar.
— Ja också kyrkans män hafva på sätt och vis lofvat kung Hans sin hyllning, blott han förbunde sig att gå in på deras önskningar.
— Men denna vacklande hållning är ej det enda hotfulla i fäderneslandets läge. Sten Stures missämja med Svärdsbrödraorden har rykt från riket ett kraftigt värn mot stämplingarne från öster.
— Och går det blott en gång därhän, att ryssarne sluta förbund med kung Hans, blir den sista villan värre än den första.
Johannes Olavi yttrade intet härtill, han syntes med sin själs inre öga liksom söka tränga in i den dunkla framtiden. Omsider sade han med vemod:
— Kyrkans ställning är brydsam under alla dessa krigets fasor. I stället för att lugnt få fortgå på den sanna fridens väg nödgas hon omfatta vanskliga intressen och uppoffra sina egodelar för att söka bereda segrar, hvilka antingen ej alls vinnas eller, om de någon gång blifva en värklighet, äro af kort varaktighet.
— Du har rätt. Men då ovännen står och klappar på dörren måste man ur huse. Ovännen väljer ej, han tager hvad han för bäst finner. Och kyrkans välfärd hotas lika väl som alt annat, om han får husera fritt.
— Nå väl. Men de personliga intressena då?
— Det är skamligt att låta det själfviska tala, då det gemensamma fosterlandets väl står på spel. Vare detta vår lösen för framtiden.