Pastorerne, yttrade han, böra från predikstolen undervisa folket att i dödsfara hvem som hälst, äfven fader eller moder, kan döpa sitt nyfödda barn. Döpelseformeln är: jag döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen. Pastorerne i Norrfinlandia och Suderfinlandia böra hafva ny chrisma före Påskhögtiden [chrisma var en helig smörjelse, bestående af olja och balsam, hvarmed de, som döptes, smordes på hjässan], i Satakunda, det aflägsnare Nyland och Tavastland 15 dagar efter Påsk samt de öfrige före Bönsöndagen. Chrisma får endast med olja uppblandas. Vid åläggandet af botöfningar bör den största varsamhet iakttagas, så att de biktande väl underrättas om det straff, hvartill de genom hvarje dödssynd gjort sig skyldige; men själfva penitensen beror af biktfadrens pröfning och bör lämpas efter den biktandes beskaffenhet. Kvinnors bikt får icke höras i kammare eller slutna hus, ty under sken af dygd hafva laster ofta insmugit sig. Då ingenting hos människan är dyrbarare än den till Guds beläte skapade och af Kristus återlösta själen, så anbefalles pastorerne på det strängaste att med åsidosättande af annat utan minsta dröjsmål besöka äfven fattige sjuke, äfven med egen häst. Pastor må icke excommunicera någon af sina åhörare utan särskildt tillstånd af biskopen, domkapitlet eller sin landtprost. Pastor bör hafva upptecknade de fall, i hvilka det är honom tillåtet att utesluta någon från nattvarden vid Påsken, äfvenså bör han ega Canones poenitentiales, enligt hvilka han kan pålägga hälsosamma botöfningar. Ingen må uteslutas från nattvarden för världsliga förbindelser eller personliga skulder. På hvarje landskyrkas invigningsdag böra från predikstolen namnen på kyrkans välgörare uppräknas och dagen därefter högtidlig begängelse med mässa och vigilier för dem firas. Pastor eller Capellanus bör hvarje söndag från predikstolen på modersmålet uppläsa Fader vår, Ave Maria, tron samt biktformeln och åligger det honom att hafva dessa stycken på folkspråket skrifna, på det att han alltid må på samma sätt lära sina sockenboar och desse lättare lära sig dem. Åt biskop förbehålles uteslutande rättighet att aflösa hälgedomsrånare, äfvensom den, som burit händer på en präst. Präst må icke utan biskopens och domkapitlets tillåtelse begifva sig utom stiftet. Kyrkans dyrbarheter böra vara noggrant upptecknade, icke blott i en utan i olika böcker. Likaledes böra prästgårdens inventarier vara förtecknade, icke blott i kyrkans böcker, utan äfven i pastorns egna, för eldsvådas skull. Präst, som af sin företrädare icke mottagit fulla och oskadade inventarier, bör dock vid sin afgång lämna dem i fullgodt stånd. Pastor eller vikarie bör vårda sig om prästgårdens hus, hålla taken fria från takdropp, underhålla dörrar och lås samt icke betunga sina sockenboar med alla små förbättringar. Pastor bör gärda äng och åker samt gräfva brunnar. Försummar han detta, så bör han vid visitationerna strängt bestraffas, ersätta skadan samt icke hafva rättighet att göra testamente, innan denna försumlighet blifvit godtgjord.

Biskopen betonade härpå, att han uppgjort dessa stadgar för att så vidt möjligt afvända tidigare missbruk. Ty kyrkans värf är att införa skick och ordning i församlingarna, att motarbeta lastbart lefverne och lättsinniga handlingar. Dess egendom, som genom Gudi behagliga och varmhjärtade människors bistånd sammanförts och endast kunde anlitas till dess egen framgång och fäderneslandets bästa, måste ordentligt förvaltas.

Han vände sig nu till Ericus Simoni och sporde hvad denne hade att anföra.

Mäster Ericus uppsteg och meddelade, att han under sin senaste visitationsresa af socknemännen i Somero låtit sig berättas om en mängd grofva förseelser, hvartill socknens herde gjort sig skyldig. Han hade sedermera själf närmare undersökt förhållandet och funnit denne mot sitt bättre vetande hafva förbrutit sig mot sina medmänniskor och den heliga kyrkans bud och föreskrifter, för hvilket han ej kunde undgå näpst. Men då kyrkans stadgar intill nu varit något sväfvande och ej fullt tydligt framhållit hvad dess tjänares plikt och rätt är och hans högvördighet biskop Stjernkors' välvisa stadgar först senare utfärdats anhöll han, att högvördiga domkapitlet ville skonsamt döma dessa felsteg.

Förbrytelserna bestodo bl.a. däri, att kyrkoherden Michaël utan skäl uteslutit församlingsbor från nattvarden, att han dröjt att infinna sig hos sjuka, som därför dött utan nådemedlens bruk, att han låtit en död person ligga obegrafven o.s.v.

Biskopen vände sig nu till den anklagade och tillsporde honom angående orsaken till dessa förseelser.

Kyrkoherden Michaël hade intet annat att anföra till sitt försvar än att personerna i fråga bemött honom ogästvänligt under hans sockenresor och annars bevisat honom uppenbar ringaktning. Medgaf väl att han kunnat löna ondt med godt eller använda lindrigare medel mot sina ovänner, men betonade tillika, att ingen, ej ens kyrkans män, kan fritaga sig från syndens välde öfver människan.

Nu tillsades parterna att utträda, hvarpå öfverläggningarna vidtogo. Under dessa lade samtliga domkapitlets medlemmar från den yngste till den älste kaniken sitt ord i vågskålen för eller emot. Sedan domen formulerats, hvarvid såsom förmildrande omständigheter upptogos, att kyrkoherden Michaël städse dessförinnan uppfört sig redeligen och att hans förseelser denna gång främst borde tillskrifvas hämdlusta, hvarför dock en hvar, mest en prästman, bör akta sig och bedja om Guds kraftiga bistånd att kunna undgå slikt, inkallades de nämda personerna åter och kyrkoherden Michaël fäldes mildt nog endast till penningeböter.

På landsbygden utöfvades domsrätten eljes i biskopens frånvara af de nämda s.k. landtprostarne, som förde ordet vid prostetingen. Kyrkoherden Michaëls förbrytelser mot ordning och skick måste dock ansetts af något svårare art, eftersom de framdragits ända till själfva domkapitlets och biskopens bepröfvande.

* * * * *