Det var dock ej ensamt kyrkan och dess väl hvilka stodo dess män nära om hjärtat, äfven världsliga saker och ting och främst de politiska hvälfningarna, hvilka tidt och ofta uppdöko, bidrogo att på detta håll framalstra handlingskraft och väcka fosterlandskänslorna till lif. Och detta länder dessa vår kyrkas män till dess större heder, då förhållandena på andra sidan Bottenhafvet gingo i en konträrt motsatt riktning. Sålunda kunna vi här i förbigående omnämna, att medan våra prästers ämbetsbröder i Sverige mer och mer anslöto sig till danskarnes intriger och sålunda motarbetade fosterlandsvännernes goda afsikter, biskoparne på Kuustö slott underhöllo en truppstyrka till eget försvar samt därjämte sände både till de ryska och danska krigen soldater och vapen samt ej sällan bisprungo svenska regeringen med penningelån.

Låtom oss åter öfvervara en session i domkapitlet någon månad efter nyss skildrade tilldragelse där. Biskop Magnus' anlete är i dag mulnare än vanligt och äfven ur de andras min, spel framskymtar bitterhet ja t.o.m. vrede.

Hans högvördighet har skildrat den hotande situation, inför hvilken landet otvifvelaktigt stod, han har i stora drag gifvit en bild af den söndring, som rådde i norden, dar inre och yttre split nedref hvad under århundraden med svett och möda uppbygts. Han har framhållit riksföreståndaren Sten Stures ädla afsikter, men tillika de svårigheter denne hade att kämpa med, omgifven som han var af hycklande och upptågslystne ränksmidare.

Biskopen har så öfvergått till fredsunderhandlingarne mellan Sveriges och Rysslands regeringar. Angående en varaktig freds afslutande sade han sig dock hysa föga hopp. Denna sin åsikt hade han också framhållit i ett bref till Sten Sture, däri han bland annat ifrågasatte, huruvida det ens vore skäl att i Ryssland söka utvärka en bestående sådan. Redan förut hade man nämligen förgäfves gjort försök i detta syfte, hvarför det kunde synas mera ändamålsenligt att nöja sig med ett stillestånd. En fred sluten t.o.m. blott för en tid af tio år skall icke hållas, ty så framt storfursten af Moskva ser sig i tillfälle att angripa oss, skall han göra det. De fordringar Ivan III därjämte uppstälde voro så stora, att det syntes omöjligt att bringa någon öfverenskommelse till stånd. Det vore därför att befara att striden ånyo måste upptagas, hvarför man borde på alt sätt anstränga sig, för att till dess vara beredd till motvärn.

Biskopen hemstälde därför nu till domkapitlet huruvida ej nya underhandlingar med Svärdsbröderne i Liffland, med hvilka naturliga bundsförvandter Sverige, såsom tidigare nämts, ej mer stod på sin manliga vänskapliga fot, borde inledas. Förslaget godkändes enstämmigt af de församlade och särskildt lade Arvid Kurck och Johannes Olavi de varmaste fosterländska åsikter i dagen, åsikter, hvilka, såsom vi skola finna, ännu mera i framtiden, då nämda personer själfva fingo kyrkans roder i sina händer utgjorde oförgätliga bevis på handlingskraft och ett ädelt tänkesätt. Vi anföra blott hvad den sist nämde år 1504 midt under stridens brand skref till Svante Sture: "Gud vet att detta landet står vedermöda före och örlig både af kristne och okristne fiender, så att det icke kan blifva vid sig, utan Gud allsmäktig och de helige Sveriges patroner ville det desto bättre beskärma och Eders herradöme med makt, folk och goda råd. Huru sådana fördärf, som nu tillstunda, måtte afvärjas, där vele vi hjälpa till efter vår yttersta makt och förmåga."

Resultatet blef, att man utsåg tvänne medlemmar af domkapitlet: Erik
Ragvaldson och Henrik Venne, hvilka tillika med tvänne frälsemän Knut
Posse och Magnus Johansson skulle söka undfå Svärdsbrödernes hjälp mot
den ifrån öster hotande faran.

XVI.

Otto Rud brandskatter Åbo stad och Nådendals kloster.

Angreppen österifrån, hvilka medfört många blodiga offer och spridt oro och armod i nordens bygder, hvarför detta krig också fått det betecknande namnet: stora ryska kriget, hade nu upphört. Men den välbehöfliga hvila, hvarefter vårt land suckat, unnades detsamma ej. Fiendtliga skaror från motsatt håll började här utföra dater, knappast mindre rofgiriga, mindre blodiga. Under alt detta hade Sten Sture aflidit och Svante Sture efter honom utsetts till riksföreståndare.

* * * * *