Det är den 2 augusti 1509 på kvällen. Lifvet i gamla Aurastaden går sin sedvanliga gång. Vespersången från S:t Henriks dom på vänstra åstranden ljuder högtidlig. Borgaren står vid ingången till sin butik med mössan i handen och sedan sången tystnat bommar han varligt till ytterdörrarna och går till de sina att njuta af hvilan efter dagens värf. Kvinnorna påskynda sina kvällssysslor, lystna också de att få njuta af sömnens famntag. Luckorna slutas för husens fönster. Snart råder nattlig stillhet öfveralt, tystnad och liksom frånvara af alt lif. Dock, lifvet har ej helt dött bort, från ett och annat fönster glimmar ännu en sömnig talgdank och bakom detsamma varsnas ett nedhukadt hufvud forska bland folianter eller ser man pennan trött glida öfver det ojämna pappersbladet. Från ett gatuhörn höres någon gång ett högljudt skrål eller en disharmonisk sång — det är någon slottsknekt, som gör sin myndighet gällande gent emot de hatade tyske krämarene, eller besättningen från handelsskutorna, som af glädje öfver ett godt kap blickat för djupt i glaset.

Men äfven skrålet bortdör så småningom. Ljusen släckas öfveralt.
Tornuret, som förkunnar tidens flykt, stör ensamt tystnaden.

Då, liksom gynnad af den lätta nattvinden, styr en fiendtlig flotta upp för Auras böljor. Den har undgått väktarene på Äbohus. Tyst och ostörd skrider den förbi de inslumrade besättningarne å de tyska handelsfartygen. Nu har den nått sitt mål och lagt till vid åstranden. Flottans anförare Otto Rud ger order att landsätta trupperna och skådespelet tager sin början.

Redan står en af de närmast belägna byggnaderna i ljusan låga, antänd från alla sidor af de hämdgiriga danska krigarne. Halfkväfda af röken och yrvakna af fasa rusa husets olyckliga bebyggare genom lågorna eller kasta de sig handlöst ut genom fönstren, men mottogas där ute af halfvilda horder, som antingen spetsa dem eller slå dem till döds. Och till jämmerropen sälla sig de blodtörstiges vilda härskri, trumpeters ljud och trummors larm. Förskräkta eller nyfikna rusa stadens innevånare ut från sina bostäder. Ett gräsligt drama möter dem. Män, kvinnor och barn flyende undan förföljarene; andra dignande till marken, öfverväldigade af blodförlust. Hugg och slag måttas häjdlöst mot en hvar, som vågar ställa sig till motvärn. Där faller en moder med händerna krampaktigt famlande efter sitt i en dansk knekts armar gråtande barn, här glider ett redan knappast hörbart ave öfver en kyrkans tjänares bleka läppar. Men de vilda skarorna bry sig ej om att lyssna till böner. Efter ett väl måttadt hugg hemfaller denne åt en obeveklig död. Många af stadens magistratspersoner, köpmän och andra nedgöras utan hänsyn till stånd, ålder eller kön eller bortsläpas såsom fångar ned till fartygen. Det ena huset efter det andra förvandlas till rykande ruiner, sedan de utplundrats på det bästa de äga. Tusenden fly ut från staden utan att kunna rädda annat än sina lif, mången lämnande t.o.m. sina anhöriga antingen i det gapande eldhafvet eller till ett byte åt fiendens blodtörst.

Nu synes danskarnes vilda framfart stillas för ett ögonblick. Man har gjort rent hus och har intet vidare att frukta. Genom hopar af lik och spillror tåga skarorna fram till stadens Stortorg, där de kring en lifligt flammande stockeld låta det skummande vinet och ölet från de kringliggande butikerna sig väl smaka. På lifsförnödenheter lida de ej häller brist. De äro ensamma herrar i alla visthus och källare och försumma ingalunda tillfället att smörja kräset. Och trötta efter nattens strapatser och orgier söka de sig till hvila i de angränsande husen, sedan talrika utposter och väktare sändts till olika delar af staden för att vaka öfver, att deras planer ej blefvo i förtid afbrutna.

Den redan högt på himlen stående morgonsolen öfverraskade de vilda sällarne, där de med välbehag sträkte ut sig på sina mjuka bäddar, en välfägnad, som ej på länge stått dem till buds. Med vresighet och trots efterkommo de omsider de trumpetsignaler, hvilka utifrån kallade dem till uppbrott, till nya äfventyr, nya illbragder.

Snart var krigarenes brokiga följe åter uppstäldt på torget och Otto Rud gaf nu sin röfvarhord order att tåga af till domkyrkan, där det rikaste bytet helt säkert väntade den.

Framkomna hit begynte de vilda sällarne oförtöfvadt förstörelsevärket. Kyrkogårdens träportar nedbrötos inom kort ock öfver kullar och grafstenar rusade man rofgirigt fram till kyrkdörrarne. Här mötte dem ett kraftigare motstånd, hvarför de nödgades gripa till storm för att få dörrarne att remna i sina fogningar. Inkomna i själfva domen, hvars högtidliga frid de ej drogo i betänkande att oskära genom svordomar, skrål och härskri, genomletade de alla vinklar och vrår. De inträngde i kapellen och plundrade dem på deras dyrbarheter. De nedstego i grafhvalfven och togo från de döda hvad som var af värde. I sakristian gjordes dock det bästa bytet.

Bland skatter, som Otto Rud och hans följe beröfvade det åldriga templet, må anföras: den med ädelstenar rikt prydda biskopsmitran, biskopsstafven, en mängd kalkar af guld och silfver, rökelsekar, hälgonbilder, reliker och kyrkoskrudar samt de värdefullaste böcker och manuskript. Hvad som ej kunde medtagas slogs till spillror eller förbigicks föraktfullt.

* * * * *