Från Åbo föra vi läsaren på en tripp till det närbelägna birgittinerklostret i Nådendal, som nu utgjorde det närmaste målet för Otto Ruds och hans krigares blodtörst.
Några klämtslag tillkännagifva att middagsmässan slutats och nunnorna med abbedissan samt munkarne med generalkonfessorn i spetsen vandra par om par bort till sina refektorier, där middagsmåltiden väntar.
Måltiden, uppdukad på ett långt bord midt på golfvet, tager under dödstystnad sin början och sedan man gripit sig an med anrättningarna börjar en af systrarna upprabbla en mängd latinska glosor, hvarmed hon fortfar under hela måltiden. Läsningen afstannar blott på ett tekken af abbedissan, hvarvid systrarna höja sina händer och trenne gånger framsäga sitt Ave Maria.
På liknande sätt aflöper måltiden jämväl i munkarnes refektorium.
I förbigående nämna vi, att måltiderna öfvervakades i de manligas refektorium af generalkonfessorn och i de kvinnligas af abbedissan eller i hennes ställe af en aktad och ärevördig klostersyster, kallad priorissan.
Man har redan uppstigit för att tyst, med blicken sänkt mot jorden begifva sig till sina celler, då i ett nu en af klostertjänarene andlöst inrusar och tillkännagifver, att en båt med flere ända till tänderna beväpnade krigare just nu landstigit nedanför klostrets murar. Denna underrättelse åstadkommer en viss oro i sinnena och de fromma bröderne och systrarna störas i sin taktfasta gång, men en vink af abbedissan och generalkonfessorn inför åter ordning och skick i lederna och med sviktande knän ilar den kunskapande tjänaren tillbaka ned på sin post vid klosterporten.
Han har knapt anländt hit innan några högljudda slag med portklappen och några barskt uttalade befallningar om inträde bringa reglarne att falla.
Den bäfvande klosterbrodern står nu ansikte mot ansikte med Otto Rud och tio à tolf af hans kraftfullaste kämpar.
— Är detta ett munk- eller nunnekloster, tillspörjer han den mörke skepnaden, som ifrigt korsar sig.
— Bådadera, ers nåd, genmäler munken med skälfvande röst.