— Alla hälgon bevare mig för ers nåds vrede, jag talar sanning, genmälte han något modigare. Men på en vink af den obeveklige danske sjöhjälten att gripa till stormning ändrade han ton och utbrast:
— Ers nåd värdes vända sig till dem, som öfver detta heliga hus väldet hafva.
— Du vill altså, usling, att vi skola göra en omväg upp till Vadstena, för att I under tiden måtten få tillfälle att fly undan med alla rikedomar. Nej, tack, så enfaldige äro vi ändå inte.
— Ers nåd, jag har ännu aldrig farit fram med svek. Det var en orättvis beskyllning. Jag åsyftade blott, att I hos abbedissan eller generalkonfeseorn anhållan om bättre besked än hvad jag kan lämna.
— Så visa oss till dem då och stå ej här och förhala tiden.
— De träffas i sakristian, till hvilken dörren där borta leder.
Han pekade på en järnbeslagen dörr af manshöjd, hvilken befann sig i den framför klosterkyrkans högkor uppförda utbyggnaden. Efter ett slag på dörren öppnades den af abbedissan, som därpå högtidlig och med värdig hållning drog sig några steg tillbaka inåt det halft skumma, stora rummet.
Generalkonfessorn, som sysslade borta vid ett af fönstren, vände sig vid bullret af de inträdande om och gaf på ett ingalunda mindre ögonskenligt sätt sin värdighet tillkänna.
— I min konungs namn, började Otto Rud utan att blifva tillfrågad, fordrar jag, att I genast till oss, hans utsände, öfverlämnen all öfverflödig lyx och rikedom I här hafven eller ock en därefter lämpad brandskatt. Gören I ej detta, hafva vi af honom makt och myndighet att med våld kräfva ut hvad ej i godo lämnas.
Abbedissans anlete antog en alt bistrare uppsyn och med armarna korslagda öfver bröstet genmälte hon: