— Och detta dristen I uttala i ett heligt rum som detta. Hälgonen vare eder själs salighet nådig! Hvem är denne eder konung, att han dristar föra detta själfviska språk? Vi veta väl att norden långa tider oroats af fienders ofog och onda stämplingar, men att en kristen man låter dylika ord gå öfver sina tjänares läppar, det hafva vi till denna stund ej erfarit.
— Jag känner edra och edra prästers stora ord och försök att slingra er undan, men denna gång skall du högvördiga häxmästarinna ej träffa ditt mäl. Vet, att min flotta ligger ett stycke här utanför. Den rymmer alla klostrets skatter mer än väl, om ock bytet i Åbo var godt, och er själf och alla edra nunnor och munkar med.
— Och du tror att jag ej kan nedkalla Guds eviga straffdom öfver den, som hädar honom och hans heliga.
— Jag ger edra glosor hin, antingen betalen I brandskatten eller befaller jag oförtöfvadt mitt folk att anlita våld.
Abbedissan och generalkonfessorn, på en hemlighetsfull åtbörd af henne, försvunno nu genom en löndörr lämnande de förbluffade krigarene åt sitt öde.
— Fördömda trollpacka, röt Otto Rud och rusade mot den dörr, som stängde den hemliga utgången, hafva de ej öfverlistat oss och gjort oss till sina fångar.
Han gjorde nämligen några fåfänga försök att komma ut denna väg och gripa flyktingarne, men förgäfves.
— Sprången ytterdörrarna, röt han åt de nära nog handfallna krigarne. Men deras ansatser, så eftertryckliga de än voro, förblefvo resultatlösa.
Ett svall af svordomar gick öfver en hvars läppar, då från ett angränsande rum en kraftfull, entonig sång framkallade deras uppmärksamhet.
— Död och pina, framhväste en af det danska följet, de uslingarna sjunga redan hälgonens lof öfver att hafva lyckats fånga oss i fällan.