— Det skola de ej ha gjort förgäfves, dånade Otto Rud. Jag skall nog ännu lära de skenheliga odjuren dansa.
Härvid gjorde han en häftig ansats på den till högkoret förande dörren, hvilken han först nu upptäkte, och ropade:
— Fram med skatten eller sticka vi hela härligheten i brand. Rädde sig därpå den som rädda kan.
Sången fortfor oafbrutet. Man tyktes ej vilja låta störa sig af de öfverretade vilda sällarnes skrål och svordomar.
I detsamma öppnades löndörren åter och abbedissan och generalkonfessorn inträdde åtföljda af tvänne munkar, hvilka buro ett stort, järnbeslaget skrin.
— Edert heliga nit börjar gå för långt, yttrade Otto Rud vresigt till de inträdande.
— Käre vänner, förifren eder ej. Vi skola söka göra hvad på oss ankommer.
— I hafven velat hafva oss till edra fångar. Veten I hvad det vill säga att utan orsak instänga danske män inom lås och bom.
— I boren veta, att klostrets dörrar alltid äro lykta och att blott vi kunna lösa deras fjättrar.
— Må så vara. Men så haden I åtminstone kunnat befria oss från det öronpinande skrålet där inne. Vi äro vana vid helt annan musik.