Syskonen sammanträffa.
Det är en kall vintermorgon 1513. Snö har under natten fallit i mängd. Vägarna ligga igenyrda af höga drifvor och barrträden på ömse sidor om den smala skogsstigen blotta sparsamt sin gröna skrud mellan det hvita höljet, som likt lenaste bomull lagrat sig på deras grenar. Men skyarna där uppe skingras så småningom och månen träder majestätisk fram för att förhärliga stillheten rundtomkring. Snart synes alt som öfversålladt af de klaraste diamanter och en sakta nordan, som far fram genom den vidsträkta skogen, smeker de vägfarandes anleten. Men vinterkylan, som nyss förekommit helt mild och uppiggande, blir i en hast bitande, och med försiktighet svepa de i släden sittande omkring sig fållarna, hvilka nyss legat vårdslöst hopade nere vid fötterna. De ett stycke efter biskopen och hans körsven följande ryttarne börja också huttra af kölden och gång på gång sporra de sina hästar för att genom lifligare rörelser öka kroppsvärmen.
Arvid Kurcks känsliga sinne hade rönt lifligt intryck af den fridfulla stämningen där ute i den tidiga morgonstunden, och de minnen, som voro fästade vid det hem, mot hvilket han nu sträfvade, framkallade hos honom tankar, hvilka, trots många, många år flytt, se'n han sist gästade detsamma, bragte hans hjärta att skälfva af fasa och bitterhet. Det var Laukko gård, hans barndomshem och de nya förhållandena där han nu ville bese och en gång bevittna. Och den längtan, som trots alla vedervärdigheter dref honom dit, ökades desto mer ju närmare han kom målet för densamma.
Skogen började nu så småningom glesna och snart såg man insjöns vida, snöhöljda isfält utbreda sig för den framåtsträfvande lilla skaran. Det började också redan ljusna och månen sjönk långsamt ned bakom skogstopparne.
Efter ungefär en half timmes jämt traf kunde Arvid Kurck tydligt skönja konturerna af ett två våningshus, som helt bjärt stack af mot den enformiga hvita omgifningen. Röken, som i sirliga ringar hvirflade upp ur dess skorstenar, gaf vid handen, att man redan långt för detta där skakat sömnen ur sina armar och gått till dagens sysselsättningar.
Klockan kunde vara vidpass nio på f.m., då man gjorde sitt intåg å
Laukko gård.
Uppmärksamgjorda af hästarnes tramp rusade några af gårdens väpnare nyfikna ut ur knektstugan, ty ehuru vana vid främmande besök här kom detta dock något oväntadt denna tid af dygnet.
Det behöfdes blott några flyktiga ögonkast på den ur slädens baksäte uppstigande reslige mannen, för att han genast af dessa skulle blifva igenkänd såsom en kär och saknad gäst å stället. Många af Klas Kurcks män voro nämligen ännu i lifvet och hade troget stannat kvar på den post, de under en följd af år, mången ända från sin ungdom, beklädt.
Men vi låta gårdsfogden och hans män taga hand om biskopens följe och ledsaga honom in i det hem, hvars nuvarande lycka och frid bilda en så bjärt kontrast mot de fasansfulla skådespel, här tidigare utspelats.
Arvid Kurcks besök i fädernebygden, hvilken han ej återsett se'n han såsom barn sprang omkring här, gladde främst hans syster Elin. Ty de band, hvilka ända från deras spädaste barndom enat syskonen, hade ej ens den långa skilsmässan kunnat rubba. Men också hennes make, den mäktige lagmannen i Österbotten och Satakunta Knut Erikson, såg i den anlände anförvandten en man, hvars både framstående plats inom samhället och hjärtevinnande sätt ovillkorligen måste egnas all den aktning och välvilja det stod i hans makt att kunna lägga fram i dagen.