Rörande var syskonens möte. Med utbredda armar ilade Elin mot sin broder redan ute i förstugan, sedan hon dock först rätt kunnat fatta, att hon värkligen hade honom i sin närhet. Länge stodo de slutna i en innerlig omfamning, då hennes man ändtligen fann sig föranlåten att bedja den käre gästen stiga in och hålla till godo med hvad hans hus förmådde prestera.
Sedan ett kraftfullt handslag växlats mellan svågrarne och Kurck nedkallat Guds välsignelse öfver det hem, hvars trösklar han nyss beträdt, egnade han sig helt och hållet åt den husliga samlefnaden här och åt hågkomsten om flydda tider.
Och glädjen och det fridfulla, stilla hemlifvet gjorde, att han helt glömde bort alla de många bekymmer, som legat honom om hjärtat, att han som ett barn jublade med de unga plantor, hvilka varmt omhuldade af en öm moder och omtänksam fader uppväxte här.
Knut Erikson och Elin Kurck ägde i sitt äktenskap redan trenne barn, sonen Johan och döttrarna Birgitta och Kristina. Af dessa hade dock Birgitta lämnat hemmet för att egna sig åt det värf, hvartill hon redan vid födelsen utkorats. Hon inträdde nämligen tidigt såsom nunna i Nådendals kloster.
Hennes sällsporda begåfning lofvade henne en lysande framtid på detta fält och härtill skulle ogensägligen i ej ringa grad jämväl bidraga en fast energi och en tadelfri vandel samt det anseende det Kurckska namnet förskaffat sig både här och långt utom Finlands gränser. Vi återfinna också år 1567 Birgitta Kurck såsom föreståndarinna för det kloster, inom hvars murar hon under enträgen andakt och hängifven sin föresats sett sin ungdoms fägring vissna bort. Hon afled år 1577 såsom dess sista abbedissa.
* * * * *
— Lyckan har varit vår gäst alt sedan vi satte bo här, yttrade Elin med glädje strålande uppsyn under ett samtal till brodern.
— Det är en stor gåfva ofvanifrån, den man ej gärna ville förlora, men som dock så ofta beröfvas oss antingen genom egen obetänksamhet eller andras illvilja, genmälte han med vemod.
— Käre Arvid, jag har så mången, mången gång tänkt på dig och de svåra plikter din ansvarsfulla post af dig fordrar, och i mina böner har jag städse anropat den högste, att han måtte bistå dig och förläna dig kraft att med framgång kunna uppfylla de förhoppningar man hyser till dig.
— Jag tackar dig för din orubbliga kärlek och försäkrar som en ringa återtjänst, att ditt väl icke mindre varmt legat mig om hjärtat. Men fullt lycklig har jag ej ens i medgångens rikaste ögonblick kunnat skatta mig. Och vet du hvarför? Jo, det framfarna gömmer så mycket, mycket bittert, som vi borde återgälda.