— Ja vår faders blodsdåd kunna ej nog dyrt betalas. Medan jag gick med vårt första barn blefvo tankarna på de kräckscener vår barndom bevittnat mig mången gång öfvermäktiga och jag förföll i ett svårmod, som ej kunde undgå min mans uppmärksamhet. Jag viste att detta bedröfvade honom, desto mera som han anade anledningen därtill. En dag, då vi sutto slutna till hvarandra och han försökte måla framtiden ljus och löftesrik, beslöt jag för honom yppa det, jag länge nog gått och rufvat på. "Dyre vän", sade jag, "om vi skulle bestämma vår förstfödda till en medlare mellan oss och den allmakt, hvars vrede hvilar tungt öfver dessa bygder." Han hlickade förfärad ned på mig och genmälte: "Ofverväg noga med dig själf om vi hafva denna beslutanderätt öfver ett väsen med förnuft och fri vilja." Jag gjorde så, men ju mer jag rådgjorde med mig själf dess naturligare, Gudi och hälgonen mera tacknämligt fann jag det vara, att detta barn påtog sig klosterlifvets band. Min plan vann slutligen också min makes samtycke och vår förstfödda fick i dopet namnet Birgitta.

Redan från sin spädaste barndom var hon ett allvarligt och tänkande barn och den uppfostran jag egnade henne syntes mer och mer göra henne mogen till det värf hon sedan efter egen önskan påtagit sig. Säg mig har jag handlat orätt?

— Ett lif i from andakt, i umgängelse med den helige ande och trons martyrer kan ej skattas nog högt, svarade Kurck undvikande för att ej genom långa utläggningar angående sina åsikter i detta hänseende grumla den älskade systerns ädla afsikter och ingjuta hos henne tvifvel rörande det mer eller mindre berättigade i den plan, som för henne mognat till en lefnadsuppgift. De villfarelser klostren trots sin i många afseenden äfven fruktbringande värksamhet slöto inom sina murar samt det intrång dess bebyggare sökte göra på kyrkans lagliga gebit voro honom nogsamt bekanta.

Detta deras samtal, som uteslutande rörde sig kring minnena från barndomshemmet eller lifvet i det nya hem brodern nu gästade, fortsattes sedan timmar igenom utan att någondera, införlifvade som de voro, varsnade tidens flykt. Mörkret hade länge sedan fallit på och månen kastade sitt trolska sken genom de färgade små fönsterrutorna in det rum, där de tagit plats. Omsider kom hon dock att tänka på de husliga plikter hon ännu hade ouppfylda för dagen och dessa tvungo henne nu att slita sig från den omfamning, de tillgifna, varmhjärtade syskonen egnade hvarandra såsom ett tyst tecken på bestående vänskap.

XIX.

Kyrklig ståt.

Om biskop Kurcks värksamhet såsom kyrkans föreståndare äro de underrättelser, hvilka gått till vår tid, ganska tunnsådda. Så mycket är likväl bekant, att han med nit och allvar sörjde för folkets upplysning och sedliga förkofran. Hans täta och ofta långvariga visitationsresor utgöra äfven de en bekräftelse härpå.

Men trots katolicismens ihärdiga sträfvan att fortplanta kristlig tro och kristlig sed hos befolkningen vidlådde densamma dock brister, hvilka i en snar framtid blefvo orsaken till dess undergång i norden. Såsom ett exempel på dessa brister må här nedan lämnas en bild af den yttre ståt och prakt, det ofta toma sken, hvarmed den katolska kyrkan sökte imponera på mängden.

År 1339-1365 hade på Åbo biskopsstol suttit en from och nitisk man vid namn Hemming. Han var en storhet i sin samtids ögon, men ännu mera förhärligades han i legenden för efterkommande släkten. Vi erinra exempelvis om Messenii ord i mindre Rimkrönikan:

"Han var Gudfruktig och fast vis,
För sin helighets skull bär pris,
Hon båtade honom så stort
Att han många under har gjort."