År 1495 anföres, att Gud genom Hemming i Åbo värkat många tecken och under, att dylika undervärk genom honom där skett alt sedan år 1416 samt att man därför vore betänkt uppå att med första hos påfven anhålla om hans kanonisation eller åtmistone skrinläggning. Dåvarande domprosten i Linköping, Hemming Gadd, Sten Sture den äldres ombud i Rom och påflig kammarherre, fick i följd häraf i uppdrag att till påfven framföra och hos honom bedrifva detta ärende. Han lyckades äfven år 1499 att af Alexander VI erhålla tillstånd att från grafven upptaga biskop Hemmings ben och med tillbörliga högtidligheter och vanliga ceremonier flytta dem till en upphöjdare och ärofullare plats i Åbo domkyrka för att där med vederbörlig vördnad hedras, "intill dess vi kunne komma till själfva kanonisationens högtidlighet, som vi hafva i sinnet." Rikets oroliga tillstånd vållade likväl att biskop Hemmings nu beviljade skrinläggning försiggick först år 1514.
Det blef sålunda biskop Arvid Kurck förunnadt att fira denna högtidliga fest.
Redan långt innan den betydelsefulla dagen ingått rådde liflig värksamhet på Auras stränder. Höga och låga, rika och fattiga ville på ett eller annat sätt deltaga i den "heliga" handlingen i hopp, "att hvar och en, som hedrar den helge Herren Hemming här i världen, honom hedrar han åter utan tvekan i himmelriket."
Alla hus i staden pryddes med blomsterkransar och löfkvistar. Portarne till de högst uppsattes bostäder voro formligen omhöljda af gröna guirlander och blommor i alla färger och mellan dessa framskymtade adliga sköldemärken och förlänade färgrikedomen en än större prakt.
I domkyrkan och dess närmaste omgifning voro fliten och ifvern likväl störst, ty här skulle de mest omfattande anordningarne ombesörjas.
Mellan pelarne uppfördes en 4 alnar hög och 30 alnar lång estrad, hvarpå bygdes ett altare. Ofvanför estraden upphängdes 100 lampor och på densamma placerades så många vaxljus den möjligen kunde rymma. Vid foten af hvarje pelare ombragtes fat, i hvilka rökelse och myrrha skulle afbrännas. Midt i kyrkan upphängdes riksföreståndarens, ärkebiskopens och biskop Hemmings på båda sidor målade vapensköldar. Hvarje pelare pryddes därjämte med Hemmings bild och vapensköld, hvilka omgåfvos med talrika vaxljus. Blomsterguirlander fästes i midten af hvalfvet och midten af hvarje pelare och mellan dess placerades mindre vapensköldar och dekorationer. Kyrkogården och dess portar smyckades lika rikligt, och det hela tedde sålunda ett i allo högtidligt och prunkande utseende.
Den nyss omnämda estraden eller parken som den kallades fick beträdas endast af biskoparne, riksföreståndaren, rådsherrarne och ridderskapets samt prästerskapets förnämste representanter.
Till högtidligheten anlände äfven från Sverige flere af dess främste män, bland hvilka må nämnas ärkebiskopen i Upsala Jakob Ulfsson och biskop Matthias Byning från Strengnäs.
Deltagarne från eget land voro ännu talrikare och i spetsen för dessa förmärktes naturligtvis biskop Arvid Kurck.
Angående själfva högtidligheten, hvarunder den tidigare omnämda ståten ytterligare förhöjdes genom det formliga ljushaf hvari domkyrkan badade och genom den vällukt, som strömmade ut öfveralt från rökelsefaten, lämnas följande närmare detaljer: