Sedan de heliga relikerna blifvit upptagna och inlagda i ett förgyldt skrin, på alla sidor prydt med biskop Hemmings vapen, anstäldes, under det heliga sånger afsjöngos, med skrinet en procession ifrån högkoret omkring kyrkan, hvarefter skrinet fördes in uppå parken. Riksföreståndaren och "ed öfversta" buro härunder skrinet och hvar och en, som deltog i processionen, brinnande vaxljus. Då skrinet blifvit nedlagdt på altaret uppstämde ärkebiskopen: "Veni Sancte Spiritus", därefter afsjöngos Litanian och Kyrie Eleeson samt slutligen sjöng ärkebiskopen ensam: "In sancto hoc negotio hujus beati patris, beati Hemmingi, nos non contingat errare" och kören svarade: "Te rogamus, andi nos." Därefter fördes skrinet i procession omkring kyrkogården och sedan åter in på parken.
Nu begynte mässan och medan introitus sjöngs bars skrinet upp på högaltaret eller till ett annat ställe, dit folket bäst kunde komma för "att offra, kyssas och göra sin gudlighet."
Af riksföreståndaren och biskoparne offrades härunder ett förgyldt och ett försilfradt bröd, en förgyld och en försilfrad fjärding mjöd eller vin, hvilket offer tillföll de tjänstgörande prästerna. De officierande prästerne skulle vid detta tillfälle ej erhålla något annat offer. Men, heter det dock, om likväl någon af dem som bära brödet eller fjärdingarne vill lägga 50 eller 60 gyllen på altaret, "ther varder ingen vredher om."
Efter offrens slut hölls ett latinskt tal på "parken" och äfven på kyrkogården predikades om den helige Hemming.
Nu förrättade ärkebiskopen den heliga handlingen och då denna begynte skedde undervärk i domkyrkan. Eld lopp från hvalfvet till "parken" och åter från denna till hvalfvet; lefvande dufvor flögo hit och dit, med hvar sin eld; från hvalfvet nedsväfvade oblater och stycken af oblater och ibland dem blå, bruna, gröna, gula och hvita blomblad; lefvande fåglar, såsom dufvor, hjärpar, steglitsor, sparfvar och andra små fåglar foro hit och dit i kyrkan; bållar af linblår, fylda med krut, antändes, nedkastades och deras sken liknade ljungeldars.
Sedan den heliga handlingen försiggått och mässan ändats upplästes välsignelsen och bönerna. Festen afslutades med högtidliga måltider och gästabud, hvarvid biskop Hemmings lefverne och undervärk förelästes och dyrbar rökelse brändes.
Skrinläggningen, hvilken vanligen föregick kanonisationen, var mindre kostsam än den sist nämda och omfattade färre ceremonier. Den som skulle förklaras salig (beatus) måste hafva varit död åtminstone i 50 år, hafva fört ett särdeles heligt lefverne och efter sin död gjort undervärk. Kanonisationen eller upptagandet i förteckningen (canon) öfver hälgonen försiggick under de kostsammaste högtidligheter och medförde den högsta utmärkelse. Till den kanoniserades ära kunde kyrkor byggas, altaren resas, fester firas, hans reliker kunde kringföras i processioner och han själf offentligen åkallas.
Den åt biskop Hemming utlofvade kanonisationen gick aldrig i värkställighet, ty genom reformationens insteg i norden skingrades, innan denna ceremoni ägt rum, det mörker, katolicismen spridt öfver land och folk.
XX.
Kristian II vinner styret i norden.