Plötsligt höll den ene af de samtalande åter in årarna och yttrade:
— Hör du sången där borta. Hans högvördighet gör det storståtligt för sig, medan andra fattigstackare få knoga och arbeta för brödfödan eller ock svälta ihjäl.
— Jag vet ej annat än att han fullgör sin plikt, som en ärans man och kyrkans föreståndare bör göra det.
— Jo, jag tackar. Att genom uppenbart trots draga kung Kristians vrede ned öfver oskyldiga landsmän, det kallar du att fullgöra sin plikt. Och att sedan låta sjunga fromma sånger för att få oss att tro honom vara en uppriktig Guds man, det tycker du bevisar hans varma nit för kyrkans och folkets sak. Men att han låter sina väpnare stinga ihjäl oskyldiga människor, som anropa hans bistånd, hvad kallar du då det?
— Det kallar jag lögnaktigt förtal.
— Jaså, du tror kanske att jag ej känner till huru biskopens folk stack ihjäl Hans Erikson, för att han dristade sig söka upprättelse mot Sturens orättvisa fogdar.
— Men du glömmer att tillägga, huru väpnaren Månson flydde undan Gud vete hvart för att undgå sin herres straffdom och huru han förgäfves efterspanades både när och fjärran.
— Och sände han ej skepp och soldater till Sverige för att motarbeta konungens afsikter?
— Det hade han rätt till och därmed fullgjorde han sin plikt som en ärlig och god finsk man tillkommer.
— Är det då rätt att sätta sig mot sin öfverhet?