— Kung Kristian är ingen laglig styresman öfver Sverige och oss. Han har med våld inträngt hit och med blod och ränker gått fram öfver fredliga bygder.
— Akta ditt hufvud! Om dylikt talesätt komme till hans öron, kunde det gå dig illa.
— Det betydde så litet. Mången högre uppsatt och värksammare man än jag har redan träffats af hans blodsdomar.
— Det där vill jag i min tur kalla nedrigt förtal. Har han ej lofvat oss lugn och frid efter de många år af oro, som rådt i bygderna.
— Idel fagert tal för att locka oss i fällan. Du tyckes ej känna till Stockholms blodbad och mordet å de finske adelsmän, hvilka han dock tidigare lofvat huld och hägn för deras ärliga och modiga uppträdande för fosterlandets väl.
— Om han gjort dem ett hufvud kortare, hvilket jag betviflar, så hafva de väl fört dylika ord på läpparne som du och deras straff varit väl förtjänt.
— Så pratar du som ingenting hört om alla dessa gräsligheter. Men att på en enda dag strax efter sin kröning låta halshugga nittioen af Sveriges förnämsta och ädlaste män, förutom personer af menigheten och borgerskapet, och att kort därpå låta samma gräsliga dåd öfvergå riksrådet Åke Göranson Tott på Tavastehus slott och några veckor därpå Nils Eskilson Banér på Raseborg det kallar jag att rasa värre än ett vilddjur.
— Men den där uslingen där uppe på slottet invid oss sitter trygg och lefver Herrans glada dagar. Skulle alt det där vara sant, som du nu kört i halsen på mig, borde väl kungens straffdom främst drabbat honom.
— Du är, hör jag, en nedrig skurk, som bär fiendtliga anslag mot fosterlandet i ditt bröst. Gjorde jag rätt skulle jag stöta ned dig eller kalla hans högvördighets män att stänga in dig i det mörkaste nästet där uppe, tils ditt uppbrusande lynne lagt sig.
— Gör som du vill. Jag är ej den ende, som längtar efter ett annat regemente än det vi hittils varit nära att digna under. Fienden har mer än en gång bränt upp mitt hus och alt det lilla jag haft och endast genom flykten har jag räddat lifvet. Nu kommer en ny härskare och lofvar oss hägn och lugn efter alla dessa vedermödor, och honom kallar du ett vilddjur.