— Och hvilka fiender hafva då gjort dig alt detta? Jo just desamma, hos hvilka du nu vill söka skydd. Jag har nyss ännu kallat dig frände. Nu ser jag i dig en fosterlandsförrädare.
— Och jag har härintils trott mig i dig möta en vän och medhjälpare vid förbättrandet af vår ställning. Nu finner jag dig vara en nedrig pultron.
— Lycka till på den hala stig du beträdt, yttrade härvid den förre. Da har väl ingalunda häller hört huru det gått med Hemming Gadd, den listige ormen, som först tjänade fosterlandet och sedan började gå i den danske konungens ledband. Hans hufvud föll invid Banérs å Raseborg.
Den tilltalade låtsade ej höra hans sista ord. I djupet af sitt hjärta misstrodde han sin forne vän. Den, som en gång bär afvog sköld mot sin laglige konung, kan också uppfinna hvilka historier som hälst för att föra sina fiender bakom ljuset.
Men då den senare sett sin motståndare försvinna bakom närmaste udde, sjönk han ned på knä i sin båt och bad alla osynliga goda makter gifva honom kraft att kunna fullgöra sina plikter mot fosterlandet samt fortgå på den väg, den ädle, varmhjärtade Arvid Kurck stakat ut för honom och hans medbröder.
Och långt ännu sedan han hunnit hemmets strand kunde han ur den i skymningen redan inbäddade borgen midtemot uppfånga tonerna af en andaktsfull sång, som steg mot osynliga rymder och hembar honom lof, som ensam kan leda människolifvets öden genom alla vedervärdigheter.
* * * * *
Vi finna biskop Kurck en tidig höstmorgon sittande tankfull i sitt arbetsrum, en stor, ljus sal, sträckande sig genom en del af fasadbyggnaden af Kuustö slott och på båda långväggarne försedd med tvänne fönster. Från sitt skrifbord, som står under ett af de södra fönstren, kan han blicka långt ut öfver angränsande holmar, skär och vatten, hvilkas stormupprörda vågor slå oroligt mot strandhällarne. Södra borggården ligger öde och tom, endast i sydvästra utkikstornet kan biskopen skönja vaktens enformiga vandring af och till eller någon gång se denne stanna och späja omkring sig, för att efterforska om något ovanligare förmärktes inom synhåll.
Han har suttit en lång stund med hufvudet stödt mot vänstra handen och armbågen hvilande på det massiva ekbordet. Hans blick är därunder liksom fastnaglad vid det pappersblad, på hvilket han nyss nedskrifvit några rader. Ju längre han blickar på detsamma dess mulnare blir hans uppsyn, den höga, ljusa pannan klär sig i veck och pennan i hans högra hand glider omedvetet ned på bordet.
Så rusar han upp liksom störd af något obehagligt i sin närhet och börjar mäta det hårda stengolfvet med långsamma och taktfasta steg: