— Jag har städse afskytt hyckleriet som en pestsmitta och nu nödgas jag själf till egen fördel anlita denna utväg för att rädda mitt hufvud undan bödelsyxan? Nej, det är ej endast mitt lif som står i fara, Finland, åtminstone de rättänkande af dess söner och döttrar, blickar upp till mig som dess värn mot den törstige blodhundens raseri. Har jag då rätt att hyckla för mitt lands välfärd? Jag är en svag dödlig, som ej kan utransaka dina vägar, du evige där uppe, men jag vet att du straffar menedaren och ditt straff går ifrån släkte till släkte. Och du har ju lärt oss att löna ondt med godt. Rättvise Gud styrk din svage tjänare i hans brydsamma läge! Men du har ju äfven sagt, att missdådaren skall befordras till vederbörlig näpst. Jag vet, att du kan göra honom oskadlig, men du vill ingen syndares död. Han tog sig för pannan och stannade midt på golfvet liksom för att samla sina tankar. Därpå fortsatte han mekaniskt:
— Men är det då hyckleri att jag lofvar honom trohet och lydnad, efter han en gång erkänts såsom konung öfver Svea rike och detta land, som ju är en del af moderlandet? Jo, det är ett brott så till vida, att hvarje fosterlandsvän borde resa sig mot tyrannens våldsbragder. Men är det ett brott att låtsa trohet, tils tidsförhållandena ingifva hopp om en utväg till ljusare framtidsutsikter? Mitt samvete säger att jag får använda hvilka medel som hälst för att värna mig mot vilddjurets öfverfall, för att kufva dess blodtörst, för att krossa dess raseri. Och i denna förtröstan, för fosterlandets välfärd, för uppoffringen om så skall ske af min egen välfärd, jag den ringaste af dess söner, skall jag fullfölja min föresats under liflig åkallan af din nåd och förlåtelse och alla saligas förböner.
Han trädde åter till sitt arbetsbord och slog sig ned vid detsamma. Pennan flög öfver pappret och inom kort hade han afslutat brefvet med orden:
"Vi försäkre eder trohet och lofva att med yttersta makt och förmåga stå eder till tjänst med folk, skepp och värjor, så snart oss därom tillsagt blifver. Eders nåds ödmjuke kapellan Arvid, med samma nåd biskop i Åbo."
Sedan brefvet förseglats och alt sålunda var redo kände biskopen liksom en tyngd lyftad från sitt hjärta och hängaf sig så åt andra, mindre brydsamma betraktelser.
Han hade just stannat vid ett af de fönster, från hvilka han kunde öfverblicka den nedanför liggande norra borggården med de densamma begränsande västra och östra flyglarna, hvilka inrymde slottets värkstäder och förrådsrum och där en liflig värksamhet rådde, då en af hans svenner inträdde och tillkännagaf, att en främmande person önskade aflägga hos honom ett besök.
— Låt honom stiga in, svarade biskopen vänligt.
Kort därpå inträdde en kortväxt, muskulöst bygd man, hvars brunstekta kinder och rättframma uppträdande tillkännagåfvo en allmogeskeppares.
Han dröjde en stund vid dörren, men efter en blick på det vänliga anlete, som längre inåt rummet fixerade honom, fann han sig snart och yttrade:
— Ers högvördighet har låtit kalla på mig i och för en beskickning till Stockholm.