— Ja väl, genmälte Kurck. Jag har ett brådskande bref till kunglig majestätet, och detta tarfvar icke blott skyndsamhet, utan ock en säker frambringare.
— Ni kan lita på mig. Och det gläder mig desto mer att få göra ers nåd en ringa tjänst.
Biskopen blickade förvånad upp till främlingen. Han bad denne emellertid taga plats å en af de väggfasta bänkar, hvilka funnos anbragta i fönstersmygarne.
En stunds tystnad uppstod.
— Ers högvördighet torde ej känna igen mig. Nej, nej, det är ock så många år sedan vi senast sågo hvarandra och då var ni ännu blott ett barn. Men jag igenkänner edert vänliga och ädla anlete om ock många tiotal år ligga bakom oss, och edra ögons varma blick kan aldrig förfela sin värkan.
Arvid Kurck dröjde en stund fundersam.
— Ni var väl ej en bland den tyske köpmannen Marves sjöbussar, som förde mig öfver till Tyskland?
— Nej, så långt hafva mina resor ännu ej sträkt sig. Men jag har varit lycklig att tillbringa många år af min ungdom i ert grannskap.
Då främlingen förmärkte att biskopen förgäfves sökte tyda hans gåtfulla ord yttrade han omsider mera oförbehållsamt:
— Kanske ni i er barndom hört omtalas en fiskare Niilonen, som på er faders gård tjänade ut ända till sin död? Kanske ni tillika minnes att han hade tvänne barn, af hvilka det äldre, sonen Penttu, mången gång lekt med eder? Kanske ni också hört omtalas er faders och jungfru Kirstis hårdhet mot oss, då far dött och vi stodo blottstälda på alt?