— Och hvarför spor ni mig om alt detta?
— Därför att jag städse älskat och högaktat er och jämväl er syster, därför, att jag med intresse följt alla edra förehafvanden. Ty ni må veta det först som sist, att just jag är samme Penttu Niilonen, som en gång biltog lämnade er faders gård och drog ut i vida världen, förföljd af illvilliga människors ränker.
Arvid Kurck stod som fastnaglad och sökte efter ord. Efter en stund sansade han sig dock och yttrade:
— Och trots alt det onda, som vederfarits er i mitt fädernehem, är ni likväl villig att göra mig denna stora tjänst.
— Har jag ej redan sagt er, att ni städse bevisat mig endast välvilja, att ni ej kunnat rå för de andras onda stämplingar. För resten var ni ju då ännu blott ett barn.
Rörd räkte biskopen honom sin hand och bad honom taga plats bredvid sig. Och därpå förtäljde Penttu för honom sin skiftesrika lefnadssaga med alla de vedermödor han fått utstå, innan han lyckats vinna fast mark under fötterna. Sen dess hade han lefvat lycklig och nu var han en välbärgad man med ett ganska nätt hemman, som han erhållit genom sin hustru. Han egnade sig tillika också åt sjölifvet, ty vågornas lek, hvaraf han redan som barn njutit på fiskefärderna tillsamman med far och mor, kunde han aldrig förgäta.
Sedan samtalet slutförts lämnade biskopen sin gäst för en stund allena och begaf sig in i ett angränsande rum. Efter en kort bortavara återkom han med en silfverked i handen.
— Denna ked gifver jag dig som en gengäld för din trofasthet mot din otacksamme herres son och som ett minne af vår barndom. Då du i en framtid kanske ej mera återser mig, ty Gud allena vet hvad morgondagen under dessa oroliga tider bär i sitt sköte, skänk mig då vid anblicken af denna ringa tingest en vänlig hågkomst och var förvissad, att den gifvits dig af en man, som ej velat annat än fosterlandets och hela dess folks sanna väl.
Rörd hängde han keden på den häpne mannens hals och gick därpå fram till sitt skrifbord, därifrån han tog det nyss slutna brefvet.
— Här. Tag detta och haf det fram till konungen. Det är af vikt att du gör det ju förr dess bättre. Och jag litar på, att du utför detta uppdrag efter bästa förmåga.