Niilonen lofvade fullgöra alt så vidt det i hans förmåga stod; ej häller tvekade han, om det så påfordrades, att därvid vedervåga sitt ringa lif. Och sedan han haft förmånen att än en gång få trycka den gode biskopens hand begaf han sig i väg.

Länge stod Kurck kvar vid fönstret och blickade efter den bortseglande, en kär om ock på samma gång bitter reminiscens från flydda dagar, då fröjden visst mången gång grumlades af motgångar och vedervärdigheter, hvilkas minne ingen tid mera kunde utplåna, men då han dock utan bekymmer kunde blicka den kommande dagen an och ostörd staka ut den väg, vid hvars slutmål han kanske snart nog stod.

XXII.

Arvid Kurcks fosterländska sinnelag. — En afton på Kuustö slott.

Arvid Kurcks fosterländska sinnelag och den hängifvenhet hvarmed han omfattade arbetet för nordens befrielse ur det danska ok, hvarunder det nu slafvade, tvang honom, såsom vi nyss sett, att för sakens framgång t.o.m. vika en hårsmån från den rättrådiga väg, han städse i öfrigt beträdde. Att också kung Kristian ägde föga tilltro till Kurcks försäkringar om trohet och lydnad finner man af samtida handlingar; men han fruktade tillika smått den ansedde mannen och ville därför undvika öppen brytning med honom. Likväl hyste den förre hoppet att genom hot kunna invärka på honom, såsom vi t.ex. finna af ett bref af den 20 november 1521, då Gustaf Vasa redan höjt frihetsfanan i bygderna på båda sidor om Bottenhafvet. Konungen skrifver däri bl.a. följande: "Vi agte straxt med det allra törsta att gifva oss dit in i riket med ett mäktigt tal krigsfolk till häst och fot, alle vare vänner och trogne undersåtare till glädje och undsättning och därjämte tillbörligen näpsa och straffa alla, som sig emot oss uppsätta och ej vilja akta ära, ed, redlighet, eller vilja veta deras eget och deras barns och barnabarns bästa, välfärd och bestånd."

Då brefvet kom Arvid Kurck tillhanda befann sig denne redan i öppen strid med kung Kristian och lifligt värksam för framgången af den sak, hvarför Gustaf Vasa kämpade.

Gustaf Vasas fosterländska sträfvanden kröntes också efter många motigheter och umbäranden med framgång. Den 24 augusti 1521 utropades han å ett möte i Vadstena till riksföreståndare och kort därpå började han äfven egna vårt land en tanke på dess befrielse ur danskarnes förtryck. En tidigare beskickning till Åland misslyckades väl, motarbetad af Severin Norrbys öfverlägsna skaror, men icke desto mindre afsändes i september samma år en annan krigshär till fastalandet under befäl af Nils Arvidson. I mängd skyndade de mot det danska väldet afvogt sinnade finnarne till dennes bistånd, så att han redan i november trodde sig stark nog att angripa Åbo slott, som jämte Stockholm och Kalmar ansågs för en af rikets tre hufvudfästningar.

Höfvidsman på Äbohus var denna tid junker Thomas Wolff, vanligen känd under namnet "junker Thomas" och liksom kung Kristian en grym och roflysten man, som gärna valde hvilka medel som hälst för genomdrifvandet af sina planer.

* * * * *

Vi föra läsaren åter på ett besök till de katolska biskoparnes stamsäte, Kuustö fasta slott.