Det är en sen vinterafton. Vi kunna nämna den så, enär snö under dagens lopp fallit i betydlig mängd, om ock hafvets vågor ännu fria från isens fjättrar vräka sig tungt mot stränder och klipphällar.
Lif och rörelse råder å slottet och genom fönstren i andra våningen strömmar ljusskenet rikligt ut på den enformiga, i drifvans hvita skrud inbäddade omgifningen.
En talrik skara af Arvid Kurcks anhöriga och jämväl andra af landets mest framstående personer anträffa vi samlade i slottets salar, och trots de mörka moln, hvilka mer och mer skockas vid synranden, har man för stunden låtit alla dystra tankar vika för att njuta af glädjens flyktiga ögonblick.
Arvid Kurck deltar med lif och lust i de andras oskyldiga nöjen och förtäljer för dem månget gladt minne från sina resor och sin vistelse i den franska världsstaden. Hans syster Elin känner sig åter glad och lycklig att se de dystra dragen fly från broderns ädla, höga panna, och med barnsligt deltagande blickar hennes nyss med Arvid Erikson Stålarm förmälda dotter Kerstin upp till morbroders vänliga och vinnande anlete. Systersonen Johan deltar väl ock i den allmänna glädjen, men hans blickar kunna dock ej skiljas från den unga och blomstrande Elin Grabbe, och tid efter annan ser man de unga tu draga sig undan till något af sidorummen för att anförtro hvarandra meddelanden uteslutande afsedda för dem själfva. Den enda, som minst synes egna de andras glädje sin uppmärksamhet, är den redan i lifvets strid mognade hjälten Nils Grabbe, Elins fader. Fåordig, stundom liksom glömsk af alt omkring sig spatserar han ensam för sig själf och stannar ofta långa stunder i någon aflägsen fönstersmyg, från hvilken han späjar dit ut i nattmörkret.
Sällskapet har just slagit sig ned vid det rikligt försedda kvällsvardsbordet, för hvars utrustande biskopens köksmästare uppbjudit all sin förmåga, då en man från den utanför posterade lifvakten hastigt inträder och anmäler en hög gästs besök.
Biskop Kurck ger de andra tecken att ej låta sig störa däraf och drar sig undan i sitt arbetsrum, dit den främmande inom kort inträder.
— Frid med Er vördade kyrkofurste. Min herres riksföreståndaren Gustaf Vasas välbevågna tack och hälsning bringar jag Er för alt hvad I utfört till fäderneslandes väl.
— Min herre, jag igenkänner i Er den tappre och välaktade Nils Arvidson. Mottagen min hand till en hjärtlig välkomsthälsning af den finska kyrkans ringe tjänare och försäkran om hägn och frid i den boning, hvars trösklar I nyss beträdt.
Arvid Kurck bjöd sin gäst hedersplatsen vid sin sida och snart utspann sig mellan de två ett samtal, hvarunder förvecklingarna i norden dryftades. I lifliga färger skildrade krigsmannen Gustaf Vasas öden och det varma nit han, oaktadt hotande faror omgåfvo honom, ådagalagt för Sveriges befrielse ur långvarigt främmande förtryck. Med ljusnande anlete åhörde biskopen hans hänförande skildring. Ehuru han kände till hufvuddragen förut kom genom densamma dock så mycket nytt fram i dagen, som bragte hans hjärta att slå högre och ingöt hos honom känslor af oförstäld högaktning för den man, hvars sträfvanden äfven han redan länge i djupet af sitt hjärta understödt och gillat.
Så öfvergick samtalet småningom på det som närmast utgjorde anledningen till Nils Arvidsons besök å Kuustö slott. Den i hast utrustade flotta, hvars befäl han fått sig anförtrodt, saknade väl ej det nödvändigaste, men var dock i alla afseenden för svag att mäta sig med junker Thomas väl befästade slott.