Arvid Kurck lofvade nu som städse att lämna alt det bistånd han blott kunde åstadkomma, hvilket löfte han också oförtöfvadt synes uppfyli, då han från sin arsenalkammare å Kuustö tillsände den svenska flottan bössor (kanoner), lod och krut samt därjämte utbeordrade till härens undsättning krigsvane officerare och hofmän (ryttare) af sin egen lifvakt.
Medan samtalet pågick hade Nils Grabbe inträdt och sällande sig till de först nämde utgjorde han snart själen i den lilla kretsen.
XXIII.
List och blodsdåd.
Nils Arvidsons afsikt att intaga Åbo slott ville ej lyckas. Detta berodde främst därpå, att hans trupper ej befunnos i det skick, att de kunde mäta sig med besättningen på Åbo slott. Och ehuru den från Kuustö erhållna handräckningen lämnade intet öfrigt att önska, bestod den öfriga delen af Nils Arvidsons styrka för det mesta af illa utrustade och oöfvade finska bönder, hvilka föga kunde uträtta mot slottets väl öfvade legotrupper. Afven slottet själft hade namn om sig att vara starkt befästadt. Dess fasta torn och gråstensbyggnader, den på högra sidan löpande höga muren med en tredubbel vall och två djupa grafvar kunde trotsa vida öfverlägsnare skaror än dem den svensk-finska hären bjöd på.
Redan hade flere utfall från slottet ägt rum, hvilka samtliga medfört talrika förluster för de belägrande. Vid ett dylikt kort före jul 1521 tillfångatogs ett antal svenska och finska officerare, bland dessa äfven Nils Arvidsons broder Bengt. Stor nedstämning väkte detta nederlag bland de kvarblefve, ty intet tvifvel kunde råda angående de fångnes öde, då ju junker Thomas Wolffs grymhet och blodtörst voro vida bekanta. Följande morgon fingo de allierade svenskarne och finnarne jämväl bevittna en fasansfull scen, då man nämligen midt för deras åsyn upphängde de nyss tillfångatagna på yttre sidan af slottsmuren. Men blodsdåden slutade ej härmed. På Kristian tyranns befallning halshöggos i januari följande år af slottets fångar riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson Renhufvud äfvensom junker Thomas egen skrifvare Måns. Trots all tillgifvenhet till sin danske herre fick den sist nämde dela de andres öde blott och bart därför, att han var född svensk. Erik Fleming var den ende, som lyckades undgå bilan.
* * * * *
Midvinierskymningen faller alt tätare på Auras stränder; dagens strid och kif tystna bort så småningom. Äfven på Åbohus har man dragit sig inom slottets murar och endast några svaga ljusglimtar gifva nu mera vid handen, att alla där ej ännu uppsökt natthvilan. Från midten af norra flygelns andra våning faller dock ljuset intensivare ned på den ensliga, snöbetäkta borggården och ljudet af en enformig mässa tränger fram dit. Uppe i tornlanterninerna fortsätta nattvakterne sin taktfasta gång och gnola då och på någon hemlandsmelodi för att lifva den långa vakan.
Plötsligt sågs en mörk skepnad lämna östra tornet, varsamt smyga sig längs norra flygeln och försvinna i den under västra tornet befintliga krutkällaren. Framkommen till dess dörr trefvade han sig genom kolmörkret nedför de trappsteg, som förde till källarens ingång.
— Sten, hviskade han sakta, men dock tillräckligt hårdt, för att hans ord kunde uppfångas af den tilltalade.