— Nådig herre, jag är här. Erik Fleming tog ännu några famlande steg och satte sig ned på det fuktiga golfvet vid Stens sida.
— Ni har en hemlighet att anförtro mig, var det ej så ni hviskade i förbifarten i dag på borggården.
— Ja, viktiga saker förestå här på slottet. Vill du våga lif och lem, om det gäller, för en rättvis sak?
— Till er tjänst. Sten Månson har ännu ej ryggat tillbaka, vore det ock för själfväste f—n.
— Du hör dödsmässan där uppe i munkkyrkan. Vet du hvem domen gäller?
— Ja, därom tror jag ingen i hela slottet är okunnig. Den fördömde blodhunden här har nog låtit budkafveln om morgondagens arbete gå från man till man, och I blifven väl ock då som de andra ett hufvud kortare.
— Nej, ser du Sten, det är just det jag ej ämnar gå in på och därför har jag kommit hit till dig för att be dig bistå mig att utföra min plan.
— Och I tron värkligen, att den listige djäfvulen låter fånga sig. Nej därtill är han för klok.
— Jo, han skall låta fånga sig och hade jag kommit på den tanken förut sutte både Tönne Erikson Totts, Henrik Stenson Renhufvuds och skrifvare Måns hufvud säkra.
Den gamle svenske krigsbussen skakade betänksamt på hufvudet, men syntes dock villig att efterkomma sin högt värderade herres lifliga åstundan.