Var lugn, mitt barn! Hvad kunde väl ha timat?
INGRID
Ej oro känner jag, men harm! En brud som öfvergifven stär pä bröllopsdagen! Kan Waldemar mig unna sådan skam? Väl ofta förr när han till Solö drog för hafvets brus och skogens han förgat sitt mål och svärmande i dikt och drömmar på vägen dröjde. När han sedan kom, en nyfödd sång och väna sommarblomster han bragte mig med ångerfulla ord. Hans varma kyssar brunno dubbelt varma, hans ögon logo bedjande och blida. Glömd var min väntan och min bitterhet. Men nu, i dag, — pä sjelfva bröllopsdagen till alla dessa gästers spott och spe! Det går för vida.
HERR STEN
Rätt får nu mitt råd. Dig och din moder må det ändtligt gräma, att jag för Edra böner vika gaf och dådlös drömmare till måg mig valde. Men gjordt är gjordt —
Till BENGT, som kommer med knektarne från höger.
Hvad hafven i att mäla?
BENGT
Ej goda tidender, jag räds: den båt, hvari jag sjelf såg junkern stiga nyss, vi fumnit drifvande på fjärden — tom.
INGRID sjunker med ett svagt anskri till marken.