FRU RIKISSA böjer sig öfver henne
Ack, Ingrid, arma barn! — —
FOLKSKARAN, sakta mumlande.
Så har då döden in i laget trängt och i bittra flöden bröllopsglädjen dränkt?
FRU RIKISSA
Min Ingrid, låt ett sista hopp dig utur smärtans dvala rycka! Den dunkla gåtan än i lycka, ej blott i sorg kan lösas opp.
INGRID reser sig långsamt, liksom bedöfvad.
FOLKET sakta
I brudens stolta bonad hur liljeblek hon står, från hjärtesorg ej skonad i ålderns vår.