ULF TUVESSON
Han borta är — hur fagert än de sjunga, och bruden dragit ringen af sin hand. Det tyckes för mitt hopp ett gynsamt tecken —
GÄSTERNA på afstånd.
Gyllne boja, du år bilden af den kärleks makt, som väcker och till räddning handen räcker dem, som djupets röster lydt.
ULF TUVESSON
Väl brann en bitter sorg i hennes bön — men kvinnotårar vet jag torka snart där ärans högsta halvor glänsa klart. Sten Folkesson ej månde slikt bedröfva. Välan, ett sorgeår det knappt skall töfva förr än till jungfrun jag att gilja går — —
Aflägsnar sig åt Solö till.
GÄSTERNA i fjärran
Gyllne boja, flink till borgen återför den fröjd som flyktat! Innan året än är lyktadt, varde glllet nytt!