ETT ÅR SENARE
FÖRSTA BILDEN
På Solö. Ett rum i götisk stil. Solsken.
INGRID svartklädd, sitter vid fönstret och sömmar.
"Uti min örtagård det stod en gång en ros så röd, så röd som allt mitt hjärteblod. Men under bladens bjärta glöd i mullen grodde sorgens bleka lilja.
"De skira färger fullo af
för stormens lek och gny.
Skall väl ur sommartidig graf
den rosen gå i blomning ny?
Tungt är att vattna sorgens bleka lilja.
"Mitt hela lif i väntan går, dess ström ej stämmas kan. Snart örtagården öde står. Där en gång rosenglöden brann nu vissnar äfven sorgens bleka lilja".
Låter sömnaden sjunka, stirrar själsfrånvarande ut i solskenet.
"Ju vissare I liten därupp med desto större makt han draga skall sin gifvare till denna nejd tilibaka." Så lödo prestens ord. Det är min kraft, min själs förtröstan, som skall Waldemar frälsa. Men ack, hvar stund min svaghet mera blottar: Jag kan ej hoppas, mäktar icke tro, så länge än hans öde dunkelt är!
Stiger upp