Ett år har redan gått i oviss bidan.
Min ungdom svinner och min tid förtärs —
Därute drager lifvet stolt förbi
med bröllopsgillen, sång och sommarjubel!
Ut vill jag — ut, att mina bojor kasta
och blomstersmyckad blanda mig i vimlet —
Förgäfves!
Ringen i hafvets djup min hand och fot
förlamar. Uti minnets cell som fånge
jag är till evig hopplös väntan dömd.
Sjunker ned med ansiktet gömdt i sina händer.
FRU RIKISSA inträder sakta utan att Ingrid ser upp.
Ack, barn, låt ej din tanke ständigt stinga på nytt i detta sår, om det skall gro!
INGRID reser sig åter
Blott döden, moder, skingra kan de kval, som efter Edra råd mig själf jag redde, när af min hand jag trohetstecknet drog!
* * * * *
FRU RIKISSA
I sorg och grubbel fånget är ditt sinn. Ännu du hoppas bör på bättre skiften; att ej förtvifla har mig lifvet lärt