Nej, jungfru Ingrid, gladeligt jag tror på ljusa framtidsdagar, när en gång I Eder svåra sorg förvunnit hafven. Ej tröst skall Eder tryta, ty jag sett att Eder stolta håg mot höjden trår.
INGRID
Fullväl jag vet, att man herr Ulfs gemål stor heder skall bevisa.
HERR ULF
Kännen I
jämväl den fröjd som heter: städs att söka
ett högre nå?
INGRID
Ett högre? På hvad sätt?
HERR ULF
Som falken stiger går mitt ödes bana, min ätt i landet ädlast är och äldst, i dessa ådror flyter kungablod, och denna hand har redan ofta pröfvat att rikets tyglar hålla. Hafven akt, stolts jungfru! Lätt det händer att en dag en krona sätts på Edra gyllne lockar. Kan sådant hopp ej lifva Edert mod?
INGRID står länge stum, träffad af hans ord. Till sist: