Ja — ja — Det vore lön för all min kvida,
det vore tröst för hvarje stund af kval!
Att gifva lifvet stora syftens glans,
att stolt och hjältelik dess färd gestalta — —
Hvad sällsam eld som tändes i min själ
vid dessa tankar, eggande och ljufva!
Och underbara syner dyka fram
ur flydda drömmars aningsfulla dunkel —
— — — — —
I fjärran står en stad. Dess torn och vallar
i solen glimma. Vinden leker lätt
med fanor, vimplar, band och blomsterslingor,
och rymden dallrar utaf klockors dån.
Från gatorna och torgen glammet går
med presters sång och klangen af basuner.
Och sakta drager upp mot kungaborgen
ett festligt tåg i bjärta skrudars prakt.
Högst rida två i flammande skarlakan.
Hör! Folket jublar —
HERR ULF leende.
"Hell vår fagra drottning!"
Medan Ingrid ännu står halft försjunken i sin syn, sätter herr Ulf, utan att hon gör motstånd, ringen på hennes hand, som han därpå höfviskt kysser. Fru Rikissa omfamnar Ingrid: riddarne vexla ett handslag.
ANDRA BILDEN
Hos Ran: En stor praktfull sal med genomskinliga väggar. Utanför stå sällsamma bjärta jätteblommor, vaggande af och an i vattnet Längre bort skymta stund efter annan hafsvidunder fram och försvinna åter i dunklet.
RAN och WALDEMAR sitta tillsammans under en tronhimmel och åse
TÄRNORNAS dans.
TÄRNORNA
Systrar, låten visor klinga genom hafvets klara rymder, låten dansar lätt sig svinga öfver silfversanden hän! Fröjder våra fjät bevinga. Tröst åt själ, som trår och längtar hvita lemmars lek vill bringa, smidig, smäktande och vän.
Fram under verldshvalfvets irrande lågor simmar vilsen en snöhvit svan, viljelös buren af vexlingens vågor öfver dess ändlösa ocean. Människosinne, du är den seglande svanen därute, din är den skönhet du ser i de speglande böljornas bild på din öde ban.