Hur till flygt du vingen breder är oändligheten stängsel. Vill du varda fri ditt fängsel, dyk till oss i glittret neder!
Hör, hvad dig väntar, hör!
Biktande blickars lockande lågor, klangers och dofters rusiga smek vagga dig vekt på vällande vågor, söfva och väcka i villande lek. Upp ur de brinnande lifsdjupen höja sig rosende syner, formbindningsyrans drömbilder röja sig genom förrädiska slöjors svek.
Ty med dem hvar ljuflig villas hemlighet vi listigt gömma, hur man tänder eldar ömma och hur älskogslängtan stillas.
Tänd dem och släck dem! Tänd!
Systrar, låten visor klinga genom hafvets klara rymder, låten dansar lätt sig svinga öfver silfversanden hän! Fröjder våra fjät bevinga. Tröst åt själ som trår och längtar hvita lemmars lek vill bringa smidig smäktande och vän.
RAN ger ett tecken åt de dansande att sluta.
Har denna lek ej längre ditt behag? Ditt öga stirrar mot ett namnlöst fjärran, din mun är stum och kysser icke mer din arm ej längre sträcks till varma famntag?
WALDEMAR
Jag lyss till hafvets underliga dån.
Dess dofva sånger jämt jag söker tyda.
Mig tyckes att jag hört dem förr, men vet
ej när, ej hvar —