RAN
Kan mina tärnors glam ej grubblet ur ditt veka sinn förjaga, så kom till mig, läs svaret i min blick på hvarje fråga, som din tunga bränner! Jag älskar dig —
WALDEMAR utan att lyssna till henne.
Då rör sig i mitt bröst en hemlig oro; jag ett namn vill ropa. Det dyker fjärran upp ur vattnens brus men än ej fram till mina läppar hunnet det åter dränks i sorl och mörker —
RAN
Tärnor!
Fort bringen vin! — I glömskans skira purpur
din tankes köld till känsla tina skall.
WALDEMAR
Mig tycks ditt vin ej mer ha samma kraft.
Snart kan mitt blod ej längre däraf eldas.
RAN
Då har ditt blod ej längre samma kraft att fröjdas åt sitt eget flödes yra, och ledan lurar i din slöa håg. Var på din vakt! Hon vill din lifslust stjäla.