Hvem gaf dig denna ring? Hvar fann du den?
TÄRNAN
En gång lustvandrande i hafvets lundar jag i den hvita sand dess glitter såg.
WALDEMAR står länge stum stirrande på ringen. Till sist:
Ingrid — Ingrid! Min brud —!
Det är hennes ring,
den jag henne gaf!
Hon bidar sin brudgum på Solö…
Blickar liksom vaknande, förfärad omkring sig.
Hvar — — hvar är jag?
Ha!
Genom trollens list och djäfvulska funder
är jag lockad och snärd, har jag svikit min brud.
Hur kunde det ske? Förfördes min själ
af sånger och syner? — Guds moder, du milda,
alla helgon och heliga änglar,
stån mig bi! Jag vill bort! Jag vill ut
till frihet och ljus,
till luftens sus
genom sommarens soliga rymder!
RAN
Du människodåre, rasa ej så!
Fåfängt du ropar, förgåfves du våndas.
Min är du och min du förblir,
Om du vänder till jorden åter,
skall min makt dig draga tillbaka hit ned.
Trotsar du den är du dödens.