När efter Edert råd mig själf jag bundit med bön och offer uti bidans band och alla mina stjärnor slocknade en efter annan uti hopplöst mörker, då såg jag plötsligt lifvets dörr på nytt med glans sig öppna för min tjusta blick. Nu sägen mig, jag beder: Var det svek att vilja flykta bort från natt och nöd, att uppå nya ljusa vägar trå mot höjder hägrande i soligt fjärran?
MÅRTEN PREST
I lydden Eder faders bud?
INGRID
Nej, nej!
Mig lockade de stora framtidssyner.
Ej bakom tvånget får mitt samvet skydd.
Fri följde jag min egen håg och maning.
MÅRTEN PREST
Hvad fritt I namnen var då svaghet blott.
Stark är den själ som tror. I hafven tviflat.
INGRID
Är tvifvel svek?