WALDEMARS röst på afstånd, närmande sig.
Hallaho!
Hej, sträck ut, min gångare flink!
Låna min lågande längtans vingar!
Sjung mig en visa, du drillande fink,
så det långt bort i skogarne klingar:
Herr Waldemar rider till sitt bröllop!
WALDEMAR och BENGT rida in. I samma ögonblick rinner solen.
De båda ryttarne hålla in sina hästar.
WALDEMAR
Vid alla helgon, en fager syn,
där uti morgonens röda brand hon lyfter murar och torn mot skyn, den stolta borgen vid sjöastrand!
Därinne bidar min unga brud,
Ingrid den väna, sin barndomsvän.
De glimmande rutor, de sända mig bud:
Är icke Waldemar kommen än?
Jag kommer, Ingrid!
Rider fram, men hejdar sig plötsligt.
Se, båten där!
Och fjärden är speglande silfverklar —
Helt visst till min lycka den stråten bär
som lockar med glans, så underbar!
Springer af, kastar tyglarne åt Bengt.