Till borgen med gångarn du rida må!
Själf vill jag dit öfver böljorna nå.
BENGT rider ut.
WALDEMAR stiger i båten och stöter från land. Står en stund stum betraktande morgonens skönhet, börjar sedan sakta och i stilla hänryckning:
Full af soliga löften den skimrande rymden sin blåögda klarhet förnyar. Öfver min väg gå strålarne, timrande äreportar bland gyllne skyar. Blommande sommar ler öfver landen Ångarne dofta och skogarne susa. Genljud i fjärran jublar på stranden, jublande stiger min sång mot det ljusa: Herr Waldemar drager till sitt bröllop.
RANS TÄRNOR osynliga.
Hvad äro jordiska fröjder alla mot dem vi bjuda! Blott skum och skuggor, bleka och kalla. Härnere skönhetens sjöar svalla, och njutningens bränningar stiga och falla och svalkas och sjuda.
RANS stämma ur djupet.
Waldemar! Waldemar! Waldemar!
WALDEMAR
Hvad?
Hvem ropar mig? —
Hvem sjunger? —
Sällsam var den klang mitt öra nådde!