TÄRNORNA som förut.
När söknets äflan, den orotunga, din dröm förstörde, och trots du kände i tanken ljunga och frihetslängtan sin brandpil slunga in i ditt hjärta, det eldigt unga, var det oss du hörde.
En hvit dimma har sakta sänkt sig ned öfver fjärden.
RANS stämma.
Waldemar! Waldemar! Waldemar!
WALDEMAR
Hvad sällsam sanning, hvad tjusning i sången! Med hemlig trollmakt den tager mig fången. Och när jag blicken i djupet sänker, ett gåtfullt skimmer emot mig blänker. Det är en villa! — Hon skall förgå i nästa minut. — Jag vakna må! Ingrid mig väntar. — —
Töcknet genomskimras af en ljusgrön glans. RAN och TÄRNORNA visa sig plötsligt.
RAN
Waldemar! Känner du mig ej? Du ofta badat i mina böljor. Förnam du ej då min kyss? Ofta satt du på skäret och lyddes till dyningens sorl. Det var jag som sjöng om alla de strålande under hafvet gömmer, hafvet, mitt stora kristallklara rike.