Trohetens tecken smyckar ånyo min hand.
RAN visar sig i fönstret.
På roflystet rasande böljors ryggar nalkas dig döden. Waldemar, fly förintelsens fasa! Kom, lef skönhetsdrömmen på nytt i min trånande famn.
WALDEMAR
Förintelsens fasa fruktar jag föga; frihet hon bringar och skönare drömmar. Aldrig jag flyr i din famn.
RAN
Så lefven då som jordlifvets trålar! Jag vill Eder skona, på det I mån sucka åtskilda fjärran i längtans land och långsamt kväljas till döds af saknadens kval.
WALDEMAR trotsigt och triumferande.
Nej! Tomt är ditt hot! Bunden du är af den ed du mig svor. Lifvets eviga kraft du lyder. Former måste du binda. när hon dig bjuder, skepnader måste du skifta och fjättrar spränga, när det, som du ville betvinga, själft dig betvang. Så fyll det värf, som ej du, ej vi kunna undfly! Krossa det stoft, som vågat att trotsa! Stoftet är ande, Anden är stoft. Odödligt är hvad dig trotsar.
I alltjämt stigande extas.