Och död war jätten. Autio såg sig om, månen gick i detsamma upp öfwer den rimmiga skogen: borgen stod ännu. Då kände sig den unge fadermördaren hemsk till mods. Han dröjde icke att samla ett ofantligt bål och snart flammade lågorna himmelshögt. Jättens kropp förtärdes af dem, men äfwen skogen. Wilddjuren flyktade förfärade ur sina hålor och innan kort war hela nejden förwandlad i ett fält af aska.
Autio tog sin fallne faders klubba och beträdde hans jätteborg. Då har han sett något förunderligt. Det stora stenkumlet, nyß så wildt och oformligt att påse, framstod nu för hans ögon som ett praktfullt slott. Murarnas klippstycken syntes ordna sig i regelbundna hwarf, wallar och torn jemkade sig; portar och hwalf uppläto sig, lysande salar inbjödo herrskaren. Här war samladt allt det omäteliga guld och öfriga egodelar, hwilka jättarne sedan urminnes tider frånröfwat menniskorna. Ögat bländades, girigheten froßade; men det war en prakt utan all smak, plump, prålande; det war en rikedom utan wälsignelse, emedan den war bestänkt med oskyldigt blod.
Det war afton och mörker, när Autio inträdde. Wid porten waktade endast en jättehund af en ansenlig oxes storlek, Pukki benämnd. En hotande rörelse med klubban tystade hans wilda morrande; han syntes känna sin nye herre, kröp till hans fötter och hwiftade ödmjukt på swansen. Borggården war mörk, men från salarna lyste ett starkt sken. Autio följde skenet och befann sig i ett ofantligt högt rum, med förgyllda, men af rök nedsotade wäggar; deß golf war icke annat än berget, och midt på golfwet brann en ofantelig eld. Kring elden sutto widpaß trettio wilde swartskäggige män, alla något större än wanliga menniskor, men betydligt mindre än jätten war. Wid Autios inträde sprungo alla upp och höjde med förfärligt skri sina klubbor. Men Autio bjöd med befallande stämma tystnad, wisade dem sitt ludna bröst och förklarade att deras fordne herre war död, att han, Autio, wore deras rättmätige Kung och ämnade taga i besittning detta slott som sitt fädernearf. Strax nedlade de wilde männen sina wapen och kastade sig för Autios fötter, men han befallte dem med barsk röst att stå upp och bereda honom en bädd af moßa med sten till hufwudgärd, der han kunde hwila öfwer natten och drömma om sina fäders bedrifter.
När Autio tagit i ögnasigte alla borgens skatter, tänkte han på det löfte han gifwit sin döende fader och beslöt att hålla det. Genast wäpnade han sina män och drog ut på ett härjningståg öfwer fjällen nedåt ryska Karelen. Mord och blod betecknade hans spår; brinnande byar och flyende inwånare gåfwo tillkänna att Autio öfwertagit sin faders hämd. Lastad med skatter och lifsmedel, drog han om några dagar tillbaka till sin borg igen.
Efter att hafwa härjat i öster och sydost, drog Autio få weckor derefter ned åt söder i det inre Österbotten och nordliga Tawastland samt framfor der på det blodigaste och grymmaste. Der funnos redan den tiden många kyrkor; han brände dem alla och röfwade deras dyrbarheter. Men presterne band han fast wid sina ryttares hästar och lät dem springa barfota i snön, tills de af trötthet och köld dignade döda till marken.
Derpå drog Autio westerut långs Uleå elf nedåt kusten och ända in i Sweriges land samt förfor der icke mildare än annorstädes. Hela landet blödde och rykte under hans förfärliga framfart. Hwar han kom jemnade han med marken byar och städer, förstörde åkrar och wägar och lemnade efter sig en med blod befuktad ödemark. Aldrig hade deßa aflägsna länder warit witne till en så förskräcklig härjares tåg. Tårar och förbannelser kunde ej hejda hans framfart; han liknade fjällens wilda nordan, som i rasande ilar föröder ängens milda blommor ej mindre än skogens furor, och lyckan gynnade honom hwart han gick.
Det wore långt att beskrifwa alla de förskräckliga gerningar, som denne wilde röfwarkung under många år föröfwade. Ju mera de blodiga skatterna hopade sig i hans borg, desto wildare blef mord- och roflystnaden i hans hjerta. Hans namn war så fruktadt wida omkring, att mödrarna dermed brukade skrämma sina barn till lydnad, sägande: tyst, liten, annars kommer Autio! Der Autios häst trampat, der wexte, liksom efter Hunnerkonungen Attila, aldrig mera gräs. Ja man sade, att när Autio drack ur bäcken, färgades wattnet rödt som blod och när man i skogen ropade hans namn, skyggade både warg och lo, likasom hade de kännt, att denne man war grymmare och blodtörstigare än de sjelfwa.
Omsider sträckte Autio sin djerfhet derhän, att han wintertid ströfwade långt in i Ryßland och sommartid långt in i Swerige. Konungar, furstar och tappre riddare mötte honom förgäfwes med stora krigshärar; han slog dem till marken, han nedlade tusende. Ty 14 år gammal war Autio när han blef röfwarekung, men han fortfor att wexa till sitt 20:de och war då till gestalt och styrka föga klenare än hans fader, men i wighet och slughet honom wida öfwerlägsen. Allt föll för hans fruktanswärda arm; han uppryckte med lätthet en tall i skogen, han kramade en hästsko tillsamman, som hade den warit af bly, han lyftade på rak arm en lefwande häst. Ej under att menniskor stupade för hans hand som rö och strå, och att man i alla landets kyrkor hwar söndag bad: heliga jungfru Maria, bewara oß för Autio, den grufliga menniskomördaren! Ty det war under katholska tiden, då man hellre bad till den heliga jungfrun och helgonen, än till Gud sjelf.
Nu lärer man wäl undra hwad det blifwit af Autios kärlek till sin fosterfar och fostermor. Så förwildad han war, den gräslige röfwaren, hade han dock wid lifsstraff förbjudit sina män att bryta en qwist eller ofreda en warelse inom en mils omkrets från Karhu-Tapanis stuga. Derföre när hela landet widt omkring suckade och bäfwade för Autios raseri, stod nejden kring den gamle nybyggarens stuga trygg och blomstrande, och många darrande flyktingar hade der sökt skydd för röfwarekungens förföljelser. Men Karhu-Tapani sjelf gick det hårdt till hjertat att se landets nöd; han förbannade den stund då han räddade Autio ur björnens ide och beslöt att wåga sitt lif för att befria jorden från detta mißfoster.
En dag när Autio war fem och tjugu år gammal samt hade i elfwa år fortsatt sitt härjarekall, tågade han som wanligt ut på ett röfwaretåg ned åt Österbottens kust. Det war en söndagsförmiddag när han med sina män anlände till en stor by, hwilken han genast påtände i alla fyra hörnen, mördande och plundrande efter sin wana. Men allt folket war i kyrkan, och när Autio märkte det, drog han genast dit. Klockorna ringde, den heliga orgeln spelade sina psalmer och presten stod framför altaret i full meßskrud. Men Autio aktade icke derpå, han bröt in i kyrkan och började der ett grufweligt slagtande. Män, qwinnor och barn föllo utan åtskillnad för hans klubba; blod strömmade öfwer kyrkans golf, jemmerrop återskallade från deß murar. Sist war ingen annan öfrig, än en gammal gubbe; han höll i handen ett kort björnspjut och wärjde sig dermed så tappert, att han slutligen sårade Autio djupt i armen. Rytande af raseri förföljde honom Autio allt intill altarets fot; der sträckte honom jättens klubba till marken. Ett klart solsken föll i detsamma genom de små målade fönsterrutorna på den gamles blodiga ansigte och Autio igenkände sin egen fosterfaders, Karhu-Tapanis drag.