Då greps den wilde röfwaren af en ånger och fasa utan namn. Han hade dödat sin egen fader; men det war i öppen strid till sjelfförswar mot en öfwermäktig fiendes wåld. Nu hade han äfwen dödat sin fosterfader, som med huldhet wårdat hans barndomsdagar; men denna gång hade han dödat en swag gubbe, som blott förswarat sig mot den grymmaste oförrätt. För första gången på många år fick en mensklig känsla makt öfwer Autios förhärdade sinne. Han bortwände med fasa sina ögon från den döde; då föllo hans blickar på altartaflan. Der hängde frälsaren på korset; wid hans sida hängde de twenne rofwarene, hwar på sitt kors. Och då syntes det Autio, som såg Herren Christus uppå honom med så klara milda lefwande ögonkast, att röfwaren skylde sitt ansigte och kände sitt hjerta i grund förwandladt. Ja han kastade sig ned i den blodiga kyrkan wid altarets fot, wred sina händer och förbannade sig sjelf, utropande att han war den allrastörsta och mest förkastade syndare, som ännu trampat den af brott befläckade jordens rund.
Men när han åter efter långa timmar af wild förtwiflan upplyftade sina blickar, syntes honom frälsarens ögon med himmelsk mildhet hwila uppå den ångerfulle röfwaren, som war korsfäst wid hans sida. Och det for som en blixt genom Autios själ: war icke denne en förtappad röfware liksom jag, och likwäl har Herren Christus hört hans ånger och lofwat honom ett rum med sig i paradis. Skulle icke Herren höra äfwen min uppriktiga ånger, om jag faller till hans fot och beder om hans nåd?
Denna tanke syntes Autio som en uppenbarelse, och sedan han länge bedt med brinnande hjerta, gick han utan afsked från sina män och begaf sig till en from eremit i ödemarken. Men eremiten förskräcktes, då han såg hela landets mordengel inträda i sin koja.
Fromme fader, sade Autio, förfäras icke! Jag kommer icke till dig med mord och wåld, utan för att begära ditt råd. Se, jag är den allrastörsta och mest förtappade syndare på jorden, men jag tror ändock att Herren Christi blod kan göra mig ren, och till honom will jag hädanefter allt stadigt wända mig. Guds hämd öfwerlåter jag åt honom, men af dig, fromme fader, wille jag begära ett godt råd, huru jag skall mot menniskorna försona mina gräsliga brott.
Då höjde eremiten sina händer mot himlen och utropade: we öfwer dig du förskräcklige mördare, du kyrkors och klosters skändare, du Guds och menniskors gruflige fiende! Om du än dödade allt ditt röfwarefolk och skänkte åt de fattige alla dina skatter och sjelf barfota i en tiggares skepnad wallfärdade till den heliga grafwen, skulle du likwäl icke dermed kunna försona en tiondedel af dina brott!
Deßa hårda ord skuro Autio djupt i hjertat och han gick bedröfwad bort. Den nyß så warma förtröstan hade åter gifwit rum för mörka tankar; dock wille han följa eremitens wink. Undwikande bebodda trakter gick han genom ödemarkerna upp till sin borg och fann sina röfware der församlade. Hören mina ord! sade han. Jag har beslutat att ändra mitt lefwerne och söka frid med Gud och menniskor. Hwem af eder will följa mig?
Röfwarskaran beswarade deßa ord med ett hånskratt.
Är det så, ni odjur! röt Autio med dunderstämma. Wälan, så swär jag att edra brott icke längre skola tynga jorden, och efter ni icke lyßnat till försoningens röst, skolen ni dö.
Häpne och rådwille störtade bofwarne efter sina wapen. Men Autio kastade sig öfwer dem med jättestyrka, ännu engång gjorde hans förfärliga klubba sin blodstjenst och innan kort låg hela röfwarehopen med kroßade hufwuden död på marken. Derpå brände Autio deras kroppar på ett stort bål, hämtade alla sina skatter ur borgen och förde dem till sin ännu lefwande fostermor med begäran att hon wille utdela dem till alla de enkor och barn, hwilkas fäder och makar fallit för Autios hand. Derefter påklädde sig Autio en grof peligrimsdrägt, tog staf i hand och wandrade så barfota och tiggande sitt bröd ut i främmande land, för att wallfärda till frälsarens graf i Jerusalem.
Många äfwentyr hade Autio på denna färd; att berätta dem alla, det skulle fylla en bok så stor som Robinson Crusoe. Som han war en fridlös stigman och hwar mans niding i hela Suomis land och Swerige, gick han icke till någon hamn, för att segla den raka wägen öfwer hafwet. Utan han wandrade genom Ryßlands wida slätter, der den tiden nästan idel finska stammar bodde. I de hedniske Bulgarernes land kom han i röfwarehänder, och ehuru han wäl kunnat wärja sig, lät han friwilligt föra sig fången till deras kula. Der suckade i usla hålor en stor mängd fångna kristne, gubbar, qwinnor och barn. Det syntes Autio wara en god gerning att befria deßa, och en dag när röfrarne hemkommo med rof, slet Autio sina band som spindeltrådar, trädde midt bland skaran och sade: hwem af eder, ogerningsmän, will omwända sig till kristendom och ett fromt lif? Men de hånade honom och drogo sina swärd. Då fattade Autio en brand från elden och slog dermed omkring sig med jättekraft, tills alla röfrarne woro döda. Sedan befriade han de fångna. Och så förfor han mångenstädes, att han utrotade stora röfwareband, hwarhelst han kom öfwer dem; dock alltid frågade han förut: hwem will omwända sig? på det han ej måtte för någon stänga nådens dörr.