I Konstantinopel regerade den tiden en mäktig Kejsare. Autio stod i tiggaredrägt wid hofwets trappor och begärde allmosor. Men ehuru lutad han stod, war hans wext dock mycket resligare än andra menniskors. Kejsaren märkte detta och sade till honom: du skulle skämmas att tigga, din arm är gjord att föra swärdet. Tag tjenst wid min lifwakt och jag will gifwa dig 100 marker silfwer i lön om året och låta dig komma till stor heder! Men Autio undskyllde sig och steg ombord på ett fartyg, som for till det heliga landet. Detta fartyg dref på Afrikas kust och förliste. Allt manskap gjordes till slafwar och äfwen Autio. I sju år arbetade han som slaf i de otrogne muselmäns tjenst och led tåligt deras hugg och slag. Men ändtligen rymde han en mörk sommarnatt och kom till den heliga grafwen i Jerusalem.
Sedan Autio länge och innerligt bedt i den heliga grafwens kyrka, gick han att bada i floden Jordan, der frälsaren döptes af Johannes. Wid det han åter uppsteg ur floden, såg han med förundran, att jättemärket på hans kropp, det ludna hullet, ljusnat och glesnat; hwaraf han slöt, att äfwen hans själ nu war blefwen hwitare inför Gud. Och derpå begaf han sig till påfwen i Rom, för att bedja om sina synders förlåtelse och befrielse från kyrkans bann, med hwilket han war belagd alltsedan sina mißgerningars tid.
Helige fader! sade han, jag är från det landet Finland uppe i norden och stor blodskuld samt kyrkans bann betunga mitt samwete. Jag har omwändt mig till kristendom och fromhet, jag har fördelat mina skatter bland de fattiga, utrotat otaliga röfwareband, försakat jordisk ära och rikedom, tåligt lidit sju års slafweri hos de otrogna, wallfärdat till frälsarens graf och badat min kropp i hans heliga flod Jordan. Gif mig kyrkans förlåtelse och låt mig gå till mitt land i frid!
Är du den röfwaren Autio, öfwer hwilken Biskopen i Finland så bittert klagat? frågade påfwen.
Ja, helige fader, den röfwaren Autio är jag!
Alla syndare kunna winna tillgift och nåd, alla, utom den klosterskändaren Autio! sade påfwen och wände sig bort, såsom domaren när han förkunnat en brottslings död.
Med tunga steg wandrade Autio från Rom och begrundade under stor ängslan hwad han skulle göra, för att winna förlåtelse och frid. Han begaf sig då till landet Lithauen, hwars folk ännu war hedniskt och dyrkade ormar. Der gick han omkring bland hedningarne och predikade Christus i sju års tid och omwände genom Guds nåd och kraftiga ord flera tusende till den rätta tron. Men derefter gick han åter till norden igen, ty han kände en längtan att få dö i sitt land, och så kom han till Åbo.
Der herrskade wid den tiden en mäktig biskop wid namn Magnus. Och Autio inträdde en söndag i domkyrkan just när biskopen sjelf förrättade meßan wid högaltaret. Men ehuru mycket folk hade samlats i kyrkan, fanns ingen som kände Autio, ty mer än tjugu år woro förlidna sedan han flydde från fäderneslandet. När då gudstjensten war slut, gick Autio fram till biskopen och sade: högwördige fader, här ser ni framför er den allrastörste syndare, på hwilkens samwete tynga otaliga brott. Men jag har omwändt mig till Herren Christus, gifwit all min egendom åt de fattiga, wallfärdat till den heliga grafwen och till Rom; jag har försakat en Kejsares anbud, lefwat i stor nöd mer än i tjugu år och lidit hårdt slafweri; jag har sökt försona min blodskuld med röfwares utrotande; sist har jag i sju års tid predikat kristendom för Lithauens hedningar och omwändt många tusende. Och nu beder jag eder ödmjukeligen om aflösning från kyrkans bann, på det jag må winna frid med Gud och menniskor.
Den stolte biskopen betraktade forskande Autios höga gestalt och sade: är du kanhända den röfwaren Autio, som i min företrädares tid anstiftade så osägeligt ondt?
Ja, swarade Autio ödmjukt, denne röfware är jag.