Då wände sig biskopen bort och sade med sträng röst: nådens dörr står öppen för alla, utom för den förhärdade, ewigt af Gud förskjutne tempelskändaren Autio!
Dädan wandrade Autio med en djup suck, och det ryktet spridde sig att det war han, och allt folk gick långt ur wägen för honom och korsade sig, som för ett spöke. Men han tog hatt och staf och begaf sig upp i Paldamos ödemarker till sin fordna borg. Och den stod orubblig der, men ugglorna hade byggt sina nästen i deß murar och ulfwarna släpade sitt rof på borggården, för att der sönderslita det.
Då uppreste Autio ett kors på det ställe der han dödat sin fader. Derpå beslöt han att döda sig sjelf, ty hans hjerta förtwiflade, efter man sagt honom öfwerallt, att nådens dörr war öppen för alla, utom för Autio. Och han kastade till marken hatt och staf samt gjorde sig redo att stiga på borgens högsta tinnar och derifrån störta sig ned i brådjupet. Men i detsamma förnam han en röst så ljuf, så klar, som den wackraste harpas klang, och rösten sade: Autio, sörj icke!
Då såg den arme röfwaren upp, och se! en himmelsk engel syntes i skyn. Hwi skulle jag ej sörja, sade Autio, då jag ewigt är af Gud förskjuten!
Men engelen sade: derföre har Guds nåd ännu stått fjerran från dig, emedan du sökt att winna den genom goda gerningar. Wet, du arme Autio, att ingen dödlig kan med goda gerningar winna den ewiga sällheten, lefde han än dygdigt och fromt i tusende år. Men tror du att Christus lidit för dina synder och dött för dig?
Ja, det tror jag så wißt! swarade Autio.
Nåwäl, sade engelen, hwartill behöfdes då wallfarter och heliga werk? Se, du har dem förutan wunnit Guds nåd genom din tro allena. Äfwen för röfwaren Autio har Gud ett rum i sitt paradis.
Och derpå förswann den himmelska synen.
Men Autio ref med hast upp sin jacka och märkte till sin outsägliga fröjd att hans kropp war fin och hwit som en annan menniskas, och att jättemärket, att wilddjurshamnen nu war platt förswunnen. Derföre tackade han innerligen Gud och gick med sällhet i sitt hjerta upp i den öde borgen, för att ännu engång säga farwäl åt den. Dock knappt war han kommen i den höga salen, innan ett dån hördes såsom af mullrande åska. Och jorden bäfwade och murarna swigtade och hela den ofantliga borgen med sina klippmaßor störtade tillsamman öfwer Autios hufwud och begrof så i sina ruiner den siste jätten af Hiisis stam.