På kvällen efter sin hemkomst hade den gamle, efter sin vana, läst aftonbönen med Rachel, när hans blick föll på bilden öfver hans säng. En plötslig blekhet öfverfor hans kind; han fattade flickans hand och utropade:
— Hon rör sig!
— Hvem? frågade Rachel häpen.
— Hon i taflan! Hon ser på mig, såsom hon såg i lifvet; hennes läppar röra sig, som ville hon tala!
Flickan började gråta.
— Nej, gråt icke, fortfor juden, återkommande till besinning. — Kalla hit Urban; du vet, den främmande gossen!
Rachel vågade invända, att det var sent och att ännu ingen otrogen fått med sin närvaro besmitta borgens innersta helgedom.
— Gå! Jag vill se honom! Eller ... du är en jungfru af Israel ... väck Assar, låt honom skicka hit pilten!
Rachel gick. Den gamle betraktade ofrånvändt bilden. Hon rörde sig icke mer, men en förunderlig likhet, som upprört honom vid första anblicken, syntes honom mer och mer öfverraskande.
Urban Niemand inträdde, åtföljd af Assar och Rachel. Lampan flyttades, så att hon klart belyste gossen och bilden på väggen. Ruben Zevis blickar irrade från den ena till den andra och blefvo alltmera fuktiga, tilldess att han, ur stånd att återhålla sina tårar, drog gossen till sig och öfverhöljde honom med sina kyssar.