— Sen I det icke? Förstån I det icke? utbrast han till Rachel och Assar, hvilka förvånade följde riktningen af hans pekande finger.
— Han liknar Ruth! anmärkte Rachel okonstladt.
— Det är hon själf! intygade Assar Kaba.
Ruben Zevi upplyfte sina händer och sade:
— Jag tackar dig, mina fäders Gud, att du gifvit mig detta vittnesbördet! Mina ögon äro förtorkade af gråt och min själ förvissnad af suckande. Ett vittnesbörd gäller intet, men i tu eller tre vittnens mun skola alla saker bestå ... Nu gån, Herrens vittnen, gå, Rachel, mitt kära barn; gå, min trogne Assar! I skolen sedan få veta Jakobs Guds rådslag. Jag vill vara allena med denne pilten.
De två aflägsnade sig, ovissa huru de skulle förstå denna oväntade tilldragelse. Den gamle fattade Urban Niemands händer och yttrade med af rörelse darrande stämma:
— Vill du nu frivilligt säga mig hvilka dina föräldrar voro?
— Jag vet icke, svarade gossen sanningsenligt.
— Men om jag nu säger dig, att hon där på taflan, hon, den oskyldiga, den rena, som Gud utkorat till offer för hela min släkts synder, att hon var din moder ... vill du då säga mig hvad du vet om din börd?
— Jag har aldrig sett min moder. De sade mig, att hon dött okänd och fattig i kalla vinternatten samma stund, då vi kommo till världen.