— O, min Ruth! Mitt välsignade barn, Herrens offer för mina synder! snyftade den olycklige fadern och betäckte ansiktet med sina händer. — Så ung och så bruten, så högt älskad och så tröstlöst öfvergifven! Si, Herren har gifvit din fader denna världens ägodelar till rof, hans hand utsträckes öfver den vida jordens krets, han befaller dess skatter, och de lyda honom, men han har ej förmått räcka sin enda kära dotter ett bröd, när hon hungrade, eller en dryck vatten, när hon törstade, eller en trasa af sin purpur, när hon skälfde af köld! Okänd och fattig! ... Du hör det, Israels Gud, som gifvit mig allt, hon har dött fattig, fattig, fattig ... Den ringaste af mina tjenare skall icke dö så fattig som hon!
Och den gamle slet sitt grå hår i sorgens öfvermått, intill dess att en ny tanke undanträngde den första. Han fattade åter gossens hand och tryckte den hårdt.
— Du säger: samma stund vi kommo till världen. Vi?
— Ja, vi äro två. Min syster Hagar och jag.
— Och hon lefver?
— Ja. Vi skildes för två år sedan.
— Hvar?
— I Finland.
— Jag skall uppsöka henne, om hon än gömde sig i den djupaste snö. Men du, min Ruths son, blod af mitt blod och själ af min själ, du skall från denna dagen vara min son!